Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Hästliv = blåmärken. Frågor på det?

Hästliv = blåmärken. Frågor på det?

Av Ulrika Okategoriserade 31 Jan 2016

Jag såg nog vad killen i kassan tänkte. Som han stirrade! Kassörskan på Åhlens, hon vände bort blicken istället och expedierade mig med avsmak. Som om jag vore någon andra klassens prostituerad som helst skulle lämna butiken snarast, annars skulle de tvingas ringa efter vakten.

För en kvinna som har en blåtira, hon kan bara ha råkat ut för en sak, eller hur? Min man hade dock varit utomlands i flera veckor när jag fick den här fina blåklockan, men det kan ju inte alla kassörskor veta.

De flesta blåmärken jag haft, inklusive ett par blåtiror, har jag fått av hästar. Ibland vet man inte ens hur det gått till. Man bara upptäcker ett stort blåmärke någonstans och någon säger “men HÄRREGUU vaharu GJORT??” Och manba “ingen aning”. Helt sanningsenligt. Även denna var hästrelaterad kan man säga.

Häromdan var hovslagarn här. Januaripojken i min kalender. Han håller på med brutalkampsporten MMA, så han vet allt om blåmärken. Han synade min blåtira och gav mig The Science of the Bruices:

– Det tar två veckor innan en blåtira går bort. Först är den röd, sen blir den blå och svart, sen gul och grön.

Jag tyckte allt att min var lite härligt lila ett tag också.

Men iallafall. Enligt hans teori bör den vara borta nästa tisdag. Då först kan jag börja handla i min lokala matffär igen. Annars ser varenda jävel blåtiran och så börjar surret gå här i bondhålan att maken slår mig. Och det är ju faktiskt liite orättvist mot honom.

Jag vet, för det har nämligen hänt förut. För jättelängesen, 2003. Mitt sto var högdräktigt och jag hade ingen häst att rida. Uttråkad hjälpte jag till med några unga fullblod som stod uppstallade på samma gård.

Vid ett tillfälle stegrade sig en treåring i en uppförsbacke och jag var tvungen att fälla mig framåt. Baff! Där fick jag mankammen i ansiktet.

Följaktligen hade jag sedan en präktig blåtira på ena ögat. Maken var det året i Tyskland i totalt tio månader, och jag hade inte sett honom på säkert en månad, men folk trodde ändå att det var han.

Jag sa som det var: jag har fått en häst i ansiktet. Men inte ens stallägaren trodde på mig.

– Mm, det skulle jag också säga, sa han.

Nästa gång det hände skulle vi galoppera på isen. Vintern var smällkall och det låg en rejält tjock is på Mälaren med 10-15 centimeter snö ovanpå. Vi travade ut en knapp kilometer, vände och lät de unga fullbloden sätta av mot land. Pudersnön yrde i solen och jag har sällan gjort något så roligt! Att galoppera i den farten på dessa härliga, fjäderlätta turbohästar. Bland bojar och bryggor! Det var något alldeles speciellt.

Men en gång när vi skulle ut på isen gick det inte så bra. Jag fick en ny häst, han var fyra år, jag tyckte han var lite hög så jag drog till mig en pall. Det var han inte van vid. Han började tokbocka mitt i uppsittningen. Jag hamnade grensle först framför sadeln, sedan bakom, sedan framför igen och till sist stöp jag rakt ner i marken -på hakan. Men jag satt upp igen också gick vi och galopperade på isen.

Sen låg jag med huvudvärk och mådde illa. Och så var jag blå lite här och där igen! Bland annat på hakan då.

Och när jag ändå är igång kan jag väl berätta om Täby galopp också. Det var också de här fullbloden och den gången fick jag en fuxfan som hette Nicke. Nicke visste något som inte jag visste, nämligen att det på Täby-banan finns öppningar i det vita staketet som man kan smita ut genom.

Det var inte meningen, men Nicke bara satte av. Tårarna rann av vinddraget, jag vände på huvudet och såg mitt ridsällskap som en liten fluga bara långt därbak.

Jag förstod att det inte skulle gå sådär fort, men fick ingen som helst kontakt med Nicke. Där var jag alltså på Täby galopp på en fyraårig fuxjävel som hade stuckit med mig. Jag vet inte om man kan säga att jag tänkte, men jag bedömde att jag nog bara fick lov att stå där i stiglädrena i några varv och vänta på att Nicke blev trött.

Men vad nu! Nicke drog åt höger. Jag tog i vänster tygel med det var som att rycka i ett grimskaft i väggen. Nicke låg på åt höger som en centrifugalkraft och nu såg jag den där öppningen. Och förstod.

Och sedan satte Nicke ett vältajmat bocksprång -eller vad han nu gjorde- mitt i denna hisnande fart. Jag landade på en axel, studsade lite och rullade runt. När jag reste mig var jag som en boxningssäck -mörbultad och full med sand.

Nicke väntade snällt ute på parkeringen.

Ja herregud, 2003 var blåmärkenas år det. Då gick snacket vill jag lova. Och det stämmer nog att det tog ungefär två veckor innan de gick bort.

Ett par år senare fick jag en spark av min tvååring mitt på låret. Den blaffan såg ut precis som en hov, med stråle och allt. Och den tog långt mer än två veckor på sig att försvinna. Tio år senare har jag kvar en förhårdnad under huden.

Det är inte så kul att gå och se ut så här. Hopas hovisens prognos stämmer, att jag ser normal ut igen på tisdag.

20160126_121947_resized

Kommentarer