Ödmjukhet -medryttarens viktigaste egenskap.
För några år sedan skrev jag här att den allra viktigaste med en medryttare är att medryttaren kommer på sina dagar.
Bortsett från att hen passar min häst och är en mjuk och följsam ryttare.
Men efter att ha läst ett antal trådar på sistone tror jag att jag vill ändra det till att medryttaren är ödmjuk.
Med det menar jag att medryttaren är lyssnande, följsam, har en realistisk uppfattning om sin ridnivå och begriper att de inte alltid kan göra vad de vill.
Igår läste jag följande meningar:
”Om man betalar måste ju hästen vara som ens egen de dagar man har den, och då ska man få göra vad man vill med den.”
Men hjälp….!
Vem kan göra vad den vill med en häst hela tiden?
Ja inte jag som hästägare iallafall. Som hästägare gör jag ganska sällan exakt vad jag vill -jag utgår från vad hästen för dagen behöver.
Om den gick ett tufft dressyrpass igår kan den inte gå ett dressyrpass idag också.
Om jag red hoppning eller terräng på hästen igår kan den inte hoppa idag också.
Det får jag som hästägare anpassa mig till, annars har jag snart ridit sönder min häst.
En annan mening som fick mig att nästan svimma var ”jag ska få rida för de tränare jag vill, det är självklart”
Öh, nej det är inte självklart!
I mitt fall får mina medryttare träna (det är inte heller självklart), för jag väljer enbart duktiga, välbalanserade ryttare som är minst så bra som jag själv, helst bättre), men de tränar för de tränare som jag tränar för, så att det blir samma ridning.
Och jag gör upplägget.
Återigen måste man tänka på hästen, och inte bara på sig själv!
Det gäller att kommunicera -och det är där jag tror att det går snett i många relationer mellan hästägare och medryttare.
Jag har sett inlägg som verkar tyda på att det knappt förekommer någon kommunikation mellan vissa medryttare och vissa hästägare.
Folk som vänder sig til vem som helst på nätet. ”Har ni träningstips för mig och min medryttarhäst?”
Men herregud prata med hästens ägare!
Jag har haft flera riktigt långvariga medryttare, en började rida hos mig när hon var femton år och fortsatte i sjutton (17) år tills hon blev gravid!! Hon red mina hästars mormor!
Hur var det möjligt? Jo, ett givande och tagande, och kommunikation.
Hon fick det hon ville ha, och jag fick det jag och mina hästar behövde.
Sedan har jag haft några som det inte funkade med också, och då har det handlat om brist på ödmjukhet, och osmidighet som att klaga på att jag har gamla sadlar (men piss the fuck OFF, lägg ut 30 000 på en ny själv då!), fällt giftiga kommentarer, inte gjort det jag bett om eller inte följt säkerhetsregler som jag har för mina hästar, och skyllt på sin NPF-diagnos.
Sånt behöver jag inte stå ut med.
Medryttaren måste förstå och acceptera att det är hästägaren som äger hästen, som gör upplägget och som vet vad hästen behöver.
Det är hästägaren som gör en kort- och långsiktig plan, och det är hästägaren som gör veckoschema, månadsschema, årsplan och som lägger in viloperioder och mer träningsintensiva perioder.
Det är hästägaren som känner sin häst och som vet när den ska skos och vaccineras och klippas och så vidare.
Det är hästägaren som står med veterinärräkningarna om hästen blir skadad, sjuk eller halt.
Då kan ju inte en annan person ramla in där och köra sitt eget race!
Det är ju inte som att man hyr en bil på Mallorca de dagar man har hästen, utan man blir en del av den hästens liv.
Varje ridpass gör ett avtryck i hästen.
Man blir en pusselbit som måste passa in.
Att över huvud taget få rida någon annan häst är en ynnest, och då måste man vilja vara den där pusselbiten.
Fattar man inte det här, och vill man inte vara en pusselbit, ja då finns det bara en utväg, och det är att rida på ridskola eller köpa en egen häst.
Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se