Medrytteri på mitt sätt -detta funkar för mig och mina hästar.
Så här dan före dan får ni ett nytt och antagligen sista inlägg om det här med medryttare.
Jag skriver ju ur ett hästägarperspektiv, eftersom det är det jag är, och häromdagen skrev jag att visst ska man ta betalt.
De är ju inte precis gratis de här djuren, att nyttja dem för sitt eget nöjde och rekreation ska därför heller inte vara det.
Sedan handlar det ju om vad medryttaren får!
Det är stor skillnad på om du får rida en välriden, välutbildad häst eller en mer ”enkel” häst.
Mina hästar går ungefär Lätt A, den ena lite medelsvår, de är mycket ridbara och hyfsat välridna.
De är fina i dressyren, går hoppning på hobbynivå och vi rider också mycket terräng, min dotter är som ni vet fälttävlansryttare och min ena häst har tävlats lite i det.
De flesta med så här pass utbildade hästar vill inte ha medryttare, därför att det inverkar på hur hästen känns att rida.
Så är det absolut. Jag känner direkt när någon annan varit där och ridit. Jag kan förstå dem som inte vill ha medryttare.
Men jag har nästan alltid haft medryttare.
Jag hade en medryttare som hängde med troget i 17 år, tills hon fick barn.
I perioder behövdes hon inte alltid, men hon fick ha kvar sina söndagar för att jag tyckte om henne.
Nå. Ska man ha medryttare gäller det att hitta såna som inte sabbar hästen.
En ryttare med god känsla, en ”natural rider” är det jag söker (jag har två sådana idag).
Det är mycket viktigare för mig att de är natural riders än att de har tävlat.
En natural rider är för mig en person som har lätt för ridning, som har det i kroppen naturligt.
De har balans, känsla, följsamhet och är mjuka.
Dessa ryttare är ofta följsamma och mjuka till personligheten också.
Det finns många som tror att de kan rida, sedan finns en och annan oslipad diamant som har begåvning. Det är dem jag letar efter.
Det är första kriteriet. Att de har ”det” i sadeln.
Ett annat kriterium, för just mig, är att de är modiga.
Ja, modiga.
Det är för hästarnas skull. Vi rider mycket allsidigt, och du kan inte träna en häst ordentligt om du är för rädd.
Ängsliga tanter och räddharar går tyvärr bort.
Mina ryttare ska RIDA mina hästar, inte ha terapi. Mina hästar passar inte för terapi.
Jag vill också att medryttaren passar mina hästar storleksmässigt.
Efter dessa kriterier är kraven naturligtvis att de kommer på sina dagar och inte tjafsar för mycket, för då blir man som hästägare vansinnig.
Så. Nu är frågan vad JAG kan ge?
Jo, utöver mina hästar kan just jag, i just denna fas i livet även ge en hel del engagemang.
För när jag väl hittat en ryttare jag tror på och tycker om så bryr jag mig om den personen.
Vissa dagar, åtminstone varannan gång, har jag inte tid, och då får medryttaren klara sig själv och då vill jag att de rider ut.
Andra gånger går vi till ridbanan tillsammans. Jag tar ena hästen, medryttaren den andra.
Vi kanske galopperar hästarna på ovalbanan, eller vi kanske rider lite dressyr.
Jag kanske longerar min medryttare och sitstränar henne. Det gör jag ganska ofta.
Vi kanske går igenom en öppna och jag hjälper henne med den. Vi kanske tränar uppridning i galopp eller ryggning.
Ytterligare andra gånger packar vi in hästarna i transporten och åker till en terrängbana.
qrf
Jag uppmuntrar mina medryttare att träna, och då för samma tränare som jag har så att det inte blir en massa olika ridning för hästarna.
Träningar får de betala själva. Men sedan får de en hel del ”träning” gratis av mig också.
Jag vill inte att de rider dressyr på egen hand, eftersom jag vet att det är lätt att sitta och göra fel när ingen tittar på en.
De får inte heller hoppa ensamma.
Men de får träna och de får till och med vara med på lättare tävlingar.
Hur som helst är allt de gör inlagt i ett schema som jag har i mitt huvud över hästarnas vardag.
Utvecklar de mina hästar? Nä, det kan man inte säga. Men de rider tillräckligt bra för att hästarna ska bibehålla sin nivå.
De är natural riders, och de utvecklas.
Och ja, de bidrar med en mindre slant, det gör de absolut.
Ni som är gratisförespråkare kan ju fundera en vända till om ni fortfarande tycker att allt ovanstående ska vara gratis.
I kommentarsfältet sist tog flera upp att hjälp med ens häst kunde jämställas med att gå ut med en hund eller passa någons barn, att det är medryttaren som borde få betalt.
Det är ju så dumt att man egentligen inte borde kommentera det.
Jag känner ingen som utvecklas i sitt hundpromenerande eller som inte kan promenera utan hund eller som har som sin stora passion i livet att sitta barnvakt.
Det där att man inte ska betalt för att man själv inte hinner är lika dumt det.
Om jag så har tio hästar och har betalande medryttare på dem är det inte konstigt.
Ingen har något att göra med varför någon annan inte rider sju dagar i veckan eller vad hon hinner och inte hinner, det är helt irrelevant.
Det där är verkligen bara simpel avundsjuka, förankrad i någon underlig jantelagsfärgad inställning att din häst är min häst.
Eller borde vara det. Att man liksom har rätt till någon annans häst, och att vi som äger och ansvarar och betalar för hästarna bara ska vara glada för att andra vill rida, det blir bara konstigare ju mer jag tänker på det.
Hur som helst, så som jag just beskrivit ovan gör jag.
Det är inte win-win, det är win-win-win.
Min medryttare vinner på det, min häst vinner på det och jag vinner på det. Alla glada.
Alla har sitt eget upplägg, det finns ingen given mall för det här.
Men det gäller att hitta balansen, där du som hästägare inte ständigt blir besviken och där medryttaren inte är det heller.
För mig är detta de gyllene nycklarna:
* kommunikation
* engagemang
* ge och ta
Det kan vara svårt att hitta den där personen som man känner passar både på hästen och i stallet.
Men ju tydligare bild man har av vilken sorts ryttare och person man söker, desto större chans att lyckas.
Följ mig gärna på min nya Insta: @ponnymamman.se