Länsstyrelsen och jag. En kafkahistoria.

Varning, det här är långt.

Långt och tradigt!

Det handlar om hur liten den enskilda medborgaren är gentemot en myndighet, hur myndigheten kräver allt av medborgaren men inte kan sköta sitt eget uppdrag inom rimlig eller ens lagstadgad tid.

Det handlar om hur man vid minsta lilla ifrågasättande riskerar att utsättas för maktmissbruk.

Jag byggde år 2015 ett mindre katthotell hemma på gården, för att dryga ut våra inkomster. För att få ha ett sådant behöver man tillstånd, och myndigheten som utfärdar dessa tillstånd är Länsstyrelsen.

Jag tog reda på vad som förväntades av mig. Först och främst skulle lokalerna ha vissa mått och beskaffenheter. Jag skulle också gärna skaffa utbildning om katter. Jag frågade vilka kurser de tyckte var bra, men fick ingen vägledning. ”Vi får inte rekommendera några särskilda kurser”.

Till slut gick jag en kurs på nätet och tidigt på våren 2015 sökte jag tillstånd. Jag hoppades då att jag skulle kunna starta upp till sommaren, då många reser bort och det fanns en chans att få kunder.

Men det skulle ta ett halvår innan de kom ut för besiktning. Under väntetiden drabbades min urgamla, sega dator av ålderskrämpor och jag hade rent tekniskt problem att lämna in de sista frågorna på kursen. De fyra sista frågorna ville inte gå iväg (jag köpte senare en annan dator).

Då visste jag inte att Länsstyrelsen enligt Förvaltningslagen måste ha påbörjat handläggning senast tre månader efter ansökan kommit in, men hela våren och sommaren gick och jag var rejält irriterad över denna tidsspillan. Jag hade sedan länge sagt upp mina uppdrag som journalist, vår ekonomi blödde, jag hade gjort en investering och ville bara komma igång och driva verksamheten.

Mot slutet av augusti kom de ut och jag var inte hemma då, min man tog emot dem. Vi fick några mindre anmärkningar på byggmissar som vi ganska lätt kunde fixa, vilket vi gjorde och sedan bad vi dem att komma ut igen för slutinspektion.

Återigen tog det en massa tid. De kunde inte svara på när de skulle komma. Nu kändes det som om även jul och nyår, en annan stor högtid då det finns chans att tjäna pengar, var i fara. Jag ringde och till slut löste det sig med att jag skickade in foton på åtgärderna. Det kallas för ”administrativ handläggning.” Nu kom mitt tillstånd äntligen i posten, det var en obeskrivlig glädje. Nu kunde jag starta upp!

Denna lilla verksamhet har sedan gått väldigt bra säsongsvis (bortsett från detta år då corona lamslagit resandet) och vi skulle under högsäsongerna behövt fem – tio gånger så stor kapacitet för att möta efterfrågan. Så stora lokaler har vi inte, men efter några år slog vi iallafall ut en vägg och byggde ett fåtal nya rum för att kunna tjäna lite mer pengar och göra fler kunder glada.

I början av september 2019 ansökte jag om att få göra denna minimala utökning.

Denna höst slet jag mitt hår i frustration. De tog för det första i genomsnitt åtta dagar på sig att besvara varje enskilt mejl. Bland det första som hände var att de ifrågasatte om jag hade utbildning, de kunde inte se något intyg på det.

De var alltså inne i min ansökan från 2015 och rotade.

Jag förklarade att jag redan drivit verksamheten i flera år och 2015 hade gått en kurs, men tyvärr inte fått in de sista frågorna på grund av tekniska problem, var det ett hinder nu helt plötsligt? De hade ju redan godkänt mig. Nu gällde det några nya lokaler.

Japp, det var tydligen ett problem. De hakade upp sig på att jag inte fått ut något intyg från kursen. Jag trodde inte mina öron, skulle jag inte få utöka lite nu efter fyra års drift av verksamheten för att jag inte lämnat in de sista fyra frågorna på en kattkurs för fyra år sedan??

De bad mig då att göra en detaljerad redogörelse för dagliga rutiner, vilket jag gjorde, och som ni vet är jag skrivkunnig, så det var banne mig inget fel på den redogörelsen.

Men de var motvilliga. De var inte säkra på att jag verkligen var kompetent nog att driva kattpensionat.

Nu letade jag fram gamla mejl och fick tag på damen som hållit kursen fyra år tidigare. Jag förklarade situationen och frågade om jag kunde få lämna in de sista fyra frågorna nu och få intyget.

Det gick inte, sa hon, de hade inte tid med eftersläntare, och förresten fanns inte kursen kvar i den form den var tidigare. Nähä, kan jag få gå någon av era nya kurser då? frågade jag.

Javisst, sa hon. Problemet var bara att dessa var fullbokade -till nästa höst, alltså i ett år.

Jag vädjade till Länsstyrelsen, förklarade att jag fått tag på kursledaren, visade upp mina mejl från henne. Men de var fortsatt kallsinniga. Jag kunde lämna in ansökan som den var, men då var det inte säkert att de skulle godkänna mig.

Nu ringde jag en god vän som är jurist. Jag var så arg att jag nästan grinade.

– Jag har drivit min verksamhet i fyra år, de har själva godkänt mig och nu jävlas de för att jag inte fick in de fyra sista frågorna på en kattkurs för fyra år sedan!

Han bad mig kolla om de ens kunde kräva någon utbildning. Jag gjorde det och fann att det kravet faktiskt inte fanns för just kattpensionat.

Mejlade dem igen med denna info: ni har inte rätt att kräva det här, så vad är det ni håller på med egentligen?

Nu svarade handläggarens chef. Hon skrev att nej, det stämmer, vi har inte rätt att kräva det. Utan vi får försöka bedöma dina kunskaper utifrån vad du har skickat in.

De hade redan förmedlat att min redogörelse för de dagliga rutinerna inte riktigt räckte till. Herregud, om inte ens jag kan författa något som duger, vem kan då det?

När vi kommit hit hade ytterligare en höst i mitt liv gått. De tog otroligt lång tid på sig att svara vid varje enskilt tillfälle. Jag kunde knappt tro på vad som vad som hände. Hur de jävlades med mig.

Men nu är det så här med myndigheter att det bästa är att bara ge dem det de efterfrågar. Det kan ta mer energi att bråka (och ge svåra följder) än att försöka göra som de säger, även om det är ren idioti.

Så nu hittade jag en kattkurs, inte en nätkurs den här gången utan en kurs där man deltar fysiskt, och den var inte fullbokad. Den hölls i Malmö och jag körde 70 plus 70 mil för att gå den. Det var i december och den kostade 4000 kronor. Plus resan.

Länsstyrelsen föreslog att jag skulle dra tillbaka min ansökan och lämna in en ny när jag hade gått kursen. Okej, jag gjorde så. Jag antar att det kortade ner deras lista på icke avgjorda ärenden för året lite.

Under vintern hade jag en del annat att stå i, men mot slutet av februari satte jag mig och sammanställde en ny ansökan om samma sak, inklusive intyg på att jag hade gått ytterligare en kurs.

Nu skulle de tamejfan inte kunna slå ner på mig för nåt!

Den 13 mars fick jag ett meddelande om att de fått in en ”komplett anmälan”.

Kors i taket!

Nu behövde jag bara vänta! Och ta emot dem. Förhoppningen var att det skulle vara klart till sommaren, årets största högsäsong.

Och jag väntade, och väntade, och väntade. I juni kom ett brev där det stod att de inte kunde hålla sina handläggningstider. I brevet stod också att om man ändå skulle driva verksamhet kunde de tillkalla polis och åklagare.

De kunde alltså inte sköta sitt uppdrag gentemot mig, men hota med polis och åklagare kunde de.

Jag mejlade dem och frågade om det skulle hinnas med innan juli. Jag påpekade att det var mycket tufft i år med corona och att varje krona som kunde tjänas var viktig. ”Vi vet inte när vi kan handlägga ditt ärende” blev svaret bara. Skälet angavs vara minskade resurser.

Jag bet ihop. Mantrat för oss som driver verksamheter som lyder under Länsstyrelsen är ”inte bråka, inte bråka, inte bråka”. För historierna är många om vad som kan hända om man hamnar på deras skitlista.

Sommaren gick, inte ett livstecken från Länsstyrelsen. I september skulle Saga åka utomlands med vår hästlastbil och den måste därför besiktigas -av Länsstyrelsen. Hon ringde. Och döm om min förvåning när de för en jäkla B-kortslastbil för hobbybruk kunde agera på en vecka – tio dagar.

Det blev jag som mötte besiktningskvinnan. Men hon kom inte ända ut till oss utan vi möttes upp på en parkering två och en halv mil från vår gård.

Jag tog så vänligt jag kunde upp att jag hade en ansökan som legat hos dem i sju månader, något som rör min verksamhet och försörjning, men en lastbil kunde de komma ut och titta på i princip direkt??

Hon sa att det fanns olika skäl till de långa väntetiderna, att det kommit in väldigt många nya ansökningar och så vidare. Jag höll på att få blodpropp där jag stod i lastbilen och svarade på frågor om takfläkten och lovade att jag skulle köpa en skylt som det stod ”hästtransport” på trots att det står ”HORSES” på lastbilen både fram och bak, samt dekaler med hästar på sidan.

Dagen därpå ringde jag hennes chef och påtalade det här. Hästlastbil en vecka, verksamhet sju månader eller mer??

Hon beklagade de långa väntetiderna, sa att de var underbemannade och överbelamrade av ärenden och sa att jag låg väldigt högt på listan (men jag tror inte för ett ögonblick att de går i strikt turordning) och att de väldigt snart skulle höra av sig och att de skulle göra en administrativ besiktning, det vill säga att jag skulle kunna skicka in film och foton bara.

Jaha, det lät väl bra. Jag sket egentligen i om de kom ut eller ville göra det via mejl, bara det blev klart någon gång.

Men åter uppstod bara denna oändliga tystnad. Efter ytterligare sex veckor, i slutet av oktober, kände jag en oro för att rummen inte skulle hinna besiktigas ens till jul (jag hade alltså skickat in ansökan i februari) och skrev ett mejl där jag påtalade att nu hade det gått över åtta månader, vad är det frågan om?? Enligt Förvaltningslagen skulle ni ha varit klara för flera månader sedan!

Hon svarade då åter med att be massor om ursäkt för de långa väntetiderna, det skulle snart vara min tur men nu hade de -citat- ”ändrat sig” och skulle göra ett fysiskt besök, någon av hennes handläggare skulle ta kontakt ”om några veckor”.

Nu flög locket av lite. ”Menar du att ni i detta läge då ni redan ligger gravt efter medvetet ändrar till ett mer tidskrävande sätt att besiktiga än vad ni tidigare sagt?

Det skulle ju i praktiken kunna klaras av på en halvtimme!

Nu svarade hon att det inte skulle ta längre tid. Mitt svar blev att det är väl självklart att ett fysiskt besök tar längre tid av alla inblandade, och att det dessutom vore fel mot alla andra som väntar efter mig i kön!

Det är i ett sånt här läge man börjar undra vad det är för människor som jobbar på Länsstyrelsen. En snabb googling visade sig att denna chef är en tämligen ung person som bor i lägenhet i Gamla stan. Mitt i Stockholms hjärta.

Jag vill inte döma någon efter hur de lever. Jag är själv stockholmare. Det finns många olika sorters stockholmare. Och hon har en jordbruksutbildning inriktad på djur.

Men jag undrar ändå hur en människa som bor i lägenhet i Gamla stan, och som är anställd och har månadslön, ska kunna förstå en kämpande småföretagare på landet som är prisgiven åt svängningar som högsäsonger och lågsäsonger och samhällsförändringar och konkurrens. Och corona, för den delen.

I nästa vända skrev hon att om jag krävde att de handlade mitt ärende inom viss tid kunde de avslå ärendet, så det vore verkligen, verkligen bra om jag kunde ha tålamod ett tag till.

Nu fick jag psykbryt. Min juristkompis blev inkopplad igen. Jag var så arg att jag knappt kunde läsa.

– Det är inte ansökan de kan avslå, förklarade han, utan begäran om att ansökan ska bli handlagd.

Det är då själva faan att en myndighet som kräver allt av den enskilda medborgaren inte ens kan läsa lagen. Att de inte kan uttrycka sig korrekt. Och att de ska kunna avslå saker för att de själva inte har gjort det de ska!

Jag skrev ett skarpt mejl igen där jag framförde detta, att ni har inte tolkat lagen rätt, att det är ju helt otroligt hur ni kan kräva allt av den enskilde men den enskilde är helt maktlös gentemot er, och nu går alla våra mejl vidare till jurist!

Mitt sista mejl till chefen skickade jag på en torsdag. Nu blev det tyst över helgen. På måndagen kom ett mycket vänligt mejl från en handläggare. De hade nu ändrat sig igen, på grund av corona tydligen, och skulle inte längre komma ut, de nöjde sig med en administrativ kontroll. Det var bara att mejla foton så skulle hon ta hand om det.

Jag satt då och snickrade på en JO-anmälan. Jag är inte den sorten som anmäler och håller på. Jag har aldrig anmält någon för någonting någonsin. Men nu var jag på vippen.

Jag gick ut och fotograferade rummen, utegårdarna, ventiler och brandvarnare och brandsläckare och svarade på frågor om mått och ventilerans beskaffenhet. Mejlade bilderna. Ställde in en vuxen person i rummen så att de skulle se att takhöjd och bredd med råge överskred miniminmåtten, ifall de skulle få för sig att misstro mina måttangivelser.

Dagen därpå hade jag mitt intyg!

Så fort kan saker fås ur världen alltså.

Men upp till denna dag hade kafkaprocessen tagit totalt fjorton månader!

Fyra plus åtta (skilda av en paus på två). Allt tog oerhört mycket energi och jag gick en kurs som kostade 4000 kronor plus resa, bara för att blidka dem.

Min juristkompis är så förbannad.

”Hur mycket kan de få fucka upp det för folk som bara vill driva sina verksamheter?”

Förvaltningslagen slår fast att Länsstyrelsen:

* har ett serviceuppdrag gentemot medborgarna

* ska hjälpa den enskilde så att han eller hon kan tillvarata sina intressen, och hjälpen ska ges utan onödigt dröjsmål

* ska handlägga så snabbt och smidigt som möjligt

* ska vara klara med allt inom maximalt sex månader.

Jag bara undrar, hur mycket kan myndigheterna få bryta mot denna lag, samtidigt som den enskilda människan kan bestraffas hur mycket som helst för minsta förseelse, och hållas på halster i evigheter i frågor som rör deras försörjning?

Det är ju bara människor som jobbar på myndigheterna, fattar inte dessa människor att det är andra människors liv, ekonomi och tillvaro de fuckar med?

Jag tror inte att Länsstyrelsen sitter och fikar hela dagarna. Säkert har det med resurser att göra, men då är det upp till dem att kräva mer resurser för att kunna utföra sitt uppdrag.

Deras oförmåga att göra sitt jobb rimmar förbannat illa med alla krav de ställer på de små människorna vars liv de styr över.

Och jag är förfärad över det maktmissbruk de utövar.

Jag ska för rättvisans skull säga att jag också har haft kontakt med dem angående markfrågor, och där är det en helt annan sak. Där har det gått geshwint och jag har bemötts av stor vänlighet.

Det är på djursidan något inte funkar.

Om du vill läsa Förvaltningslagen så klicka HÄR.

PS. Jag är medveten om att det innebär en risk för mig att publicera detta. Men får jag prepressalier ”uppifrån” i någon form för detta, då startar jag krig på riktigt.

————————————–

Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se