Jag trycker på reset. Djurplågarna ska inte få ta mitt hästliv ifrån mig.
Hela vintern har jag mått dåligt.
Det kom förvisso lite spridda skurar av illamående redan vid avslöjandet om Ludger Beerbaums barrering för ett par år sedan.
Sen en ny släng med videon där Mark Todd slog en häst med en trädgren när den inte ville gå ner i ett vattenhinder.
Men så illa som jag mått den här vintern har jag inte mått förut.
Dressyrhaveriet som jag kallar det har påverkat mig på djupet.
Denna vinter har jag undrat om det ens finns en framtid för hästsporten.
Så dåligt har jag mått att det nästan har sänkt mitt hästintresse.
Jag har stoppat bettet i munnen på min fina häst och tänkt: vad är det jag gör egentligen?
Är det rimligt att jag sätter en grej i din mun som ytterst bara är ett kontrollmedel och sen sätter mig på din rygg och ber dig att bära mig och göra grejer?
Det har tagit emot att rida dressyr. Trots att min häst faktiskt tycker att dressyr är roligt.
Det har blivit många dagar jag inte ridit denna vinter, och inte enbart på grund av kölden.
Men en dag nyligen gick jag ut på vårt fält där snön låg vit. Jag tog en galopp.
Och min häst spetsade öronen och jag kände energin bubbla upp och fylla hela den atletiska hästkroppen, kände kraften som ackumulerades i bakkroppen.
Vi närmade oss ett terränghinder, hon drog självmant mot det, frågade om vi inte skulle hoppa det. Men vi red förbi, det får vänta till våren.
Där ute på fältet skingrades deppen lite, för jag kände ju hästens sprittande glädje, hennes tillfredsställelse i att jobba och använda sin kropp.
Där och då försvann tankarna på att det är djurplågeri i att rida.
Att inte rida en sådan häst vore däremot djurplågeri.
Efteråt var hon nöjd, sådär som man själv är efter gymmet.
Sen blev jag liksom förbannad.
Djurplågarna har fått mig att ifrågasätta allt.
Men de ska inte få ta glädjen ifrån mig och min häst.
Vad dressyrhaveriet mynnat ut i för mig personligen är ett behov av att göra upp med det gamla.
För även jag är ju fostrad i det gamla synsättet att hästar bara ska lyda och utföra.
Det jag behöver nu är en total reset.
Jag vill göra om, göra rätt, lära nytt.
Det gäller att hitta de personer som står för ett nytt sätt att rida och tänka på hästar, vara med hästar, träna dem.
De finns -och de är framtiden.
De flesta är yngre, men det finns också äldre dressyrtränare med en modern och genomempatisk inställning, ett exempel är Traudi Björling.
Just som dagarna äntligen börjar bli lite ljusare känner jag ändå ett litet hopp börja spira.
Jag vill inte tro att människan har haft hästen som partner och arbetskamrat i tusentals år och att det ska stupa här, på grund av att vi inte lyckas gå vidare om vi inte får bruka våld.
Jag tror och hoppas att vi står på randen av en ny tid av större medvetenhet, mindre blind idoldyrkan och större empati för djuren.
Det är nu vi ska ömsa skinn, det är nu det är dags att börja på ny kula.
Det är nu vi ska sadla om, i bokstavlig mening.
Jag kommer att tänka på Karin Bojes dikt ”I rörelse”.
Hon skrev den när världen just lämnat ett världskrig:
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening med vår färd -men det är vägen som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.