Inget luktande på blommorna här. Maj är inget annat än en ljusgrön fartrand.

I år kom våren lite senare än vanligt.

Det var liksom knappt någon vår, det blev sommar direkt.

Det är bara drygt tre veckor sedan vårt föl föddes och under hennes första dag kom det hagelskurar och det var minusgrader på nätterna i minst en vecka till.

Och sen blev det sommar pang bom.

Det tog ett par veckor att hämta sig från fölvakandet då man ställde klockan på varannan timme.

Så glad att allt gick bra och var helt okomplicerat. Och att jag fick ett brunt sto som jag önskade mig.

Lilla Suffragette mår oförskämt bra! Och mamma, fd fälttävlansstjärnan.

Det är nu man ska gå runt och lukta på alla blommorna som blommar på en gång, men det blir mest att fara runt som en flipperkula.

Jag brukar kalla maj för ljusgröna fartranden -allt speedas upp och man hinner ingenting.

Hästar ska betas in, alla frön man sådde har grott och måste planteras om och ut och allt man tittar på bara skriker om att fixas, gräset ska klippas och då upptäcker man att gräsklipparen har surat ihop över vintern och måste servas.

Har man barn är det avslutningar och öppna hus och allt möjligt att gå på.

Och mitt i allt ett jäkla vägföreningsmöte inklusive städdag! Kan inte pensionärerna som håller i det där fatta att det är för stressigt då?

Sen är det mycket man vill göra också -gå på loppisar och liknande och så är det lite studentpresenter som ska köpas.

Mitt i allt hör kompisar från stan som aldrig vill komma på vintern av sig, nu minsann vill de komma ut och fika!

Alltså jättetrevligt, men allt jag ser framför mig är en dag då inget blir gjort här.

Jag vet inte vad det är, men jag blir helt galen på våren. Allt ska, MÅSTE göras då, annars är det som om det aldrig kommer bli gjort.

Och är det något som ger mig ångest så är det när saker aldrig blir gjorda.

Redan i februari-mars är jag igång med att klippa fruktträd och röja sly, detta smått vidriga gårdsarbete.

Förra året gav jag mig i kast med ett stackars Ingrid Marie som ingen friserat på säker trettio år.

Det var som ett enda skatbo. Jag bara började klippa, och efter ett tag såg jag att det faktiskt fanns en grenstruktur där inne i kaoset.

På hösten blev äpplena lite större. Jag kände att jag hade gjort nåt bra.

Sakta men säkert tar vi kontroll över gården som vi bott på i tolv år nu.

Här blir trots allt finare och finare, och vi upptäcker mer och mer om gårdens historia. Vi är här för att leva här och förvalta den, vi är bara ett par människor i en lång, lång rad som har bott här sedan järnåldern.

I år gjorde vi ett större röjningsarbete i trädgården, och det skulle visa sig vara rena upptäcktsfärden.

Att bo på en gammal gård är som ett enda långt arkeologiskt äventyr.

Enligt legenden fanns det en gammal trädgårdsmästare i trakten som gjorde fint i trädgårdarna häromkring för mycket länge sedan, kanske 1950-60-tal. Och vi har allt sett spåren av honom i form av ovanliga vackra växter, fast på konstiga ställen där de nog inte ska vara.

Det var mars och ännu snö när vi gav oss på ett rejält igenvuxet ställe bakom huset som jag i tolv år tänkt att en dag, en dag…

Det var jag och min kompis Diana som var här på besök som gick bärsärk med motorsåg och grensax.

Och när vi kommit in en bit såg vi det -där stod ju schersminbuskar på en perfekt, rak rad!

Att det fanns schersminer visste jag, men just dessa hade jag helt missat. Där hade de fört en tynande tillvaro bakom den fullständiga djungel av gamla syrener och annat som vuxit upp framför den.

Totalt har vi nu befriat cirka tjugofem meter schersminhäck som åter får känna solens strålar mot sina blad.

Det var väl ändå ett litet hjältedåd?

Och när våren då äntligen kom for de upp som gröna små troll överallt på den röjda ytan – krolliljorna!

De är hur många som helst och överallt där de inte ska vara så jag har bett alla människor jag känner att komma och gräva upp -en enda lök kostar ganska mycket i trädgårdshandeln.

Över huvud taget är vår gård full av hemligheter -den är de facto en gravkulle från järnåldern. På den tiden begravde de sina döda på gården, och här ligger en massa järnåldersmänniskor i jorden under perfekta små kullar.

Gamla tiders bönder har tyvärr skövlat undan en hel del av gravarna, de behövde marken att odla på. Men många finns kvar och jag har försökt räkna dem men det är omöjligt.

I april fick jag för mig att bygga en veranda på stallets västra gavel, och bad min man gräva bort lite jord på ett ställe.

Vi råkade nog börja gräva i en gammal soptipp från inte vikingatiden men kanske 1800-tal -här hittade vi en massa metallskrot, bland annat flera hästskor av gammal modell för arbetshästar och gamla hemsmidda betsel.

Verandan? Jorå, den ska bli av, men den är lagd på vänt för jag pajade ryggen på kuppen…

Ja, jag blir helt galen på våren och tömmer ur de kraftreserver som jag inte har.

Medan min man gick och badade med hundarna grävde jag upp ett tjugotal hallonplantor som förirrat sig ut i gräsmattan (från hallonlandet) och planterade en hallonhäck längs med stängslet till en granne som har en sommarstuga här. Så kan grannen gå och nalla hallon där sen, vi har så det räcker i det andra landet.

Sån är jag. Min värsta skräck är att inte kunna hålla på så här och kroppen blir ju inte yngre. Mycket värktabletter och Voltaren Gel blir det.

Det är hur som helst en enorm känsla av rikedom att gå runt bland blommande fruktträd och se potatisens mörkgröna, kullriga blad titta upp och se att majsplantorna har tagit sig.

I vår egna hästskit.

När min dotter tävlade och jag red varje dag hade vi inte tid att odla, men förra året var vi faktiskt nästan självförsörjande på potatis, lök och pak choi.

En sak som jag har ångest över är att jag inte har ridit på länge. Min valack ställde jag av när det blev klart att jag skulle få operation av höften någon gång under vintern.

Jag orkade inte. Jag gav upp, han fick vila bara. Och jag kände mig usel för det, men jag var tvungen att sätta min kropp först.För en gångs skull.

Sen fick jag min operation i november. Rehaben var -och är- lång.

Jag är lite rädd att det skapats en mental spärr i mig att sätta mig i en sadel igen, men jag kommer att ta itu med den förr eller senare.

Ett liv utan riding är ju inget liv.

Jag har inte ens benämnt det värsta: slyröjandet under stängslen till totalt tre kilometer stängsel.

Vi får inte till någon bra el på de största hagarna och fölungen har visat sig vara en riktig buse som går ut, därför tar vi tag i vegetationen runt jättehagarna.

Vet inte om vi pallade att röja sly förra året, jag minns inte.

Det är ett slit som aldrig tar slut och det håller jag på med som mest med nu. Och min stackars man som då och då börjat mumla om ”ett enklare liv”.

Ord som fyller mig med fasa. Sätt inte mig i en lägenhet, för då kommer jag snart knyta mig en snara att hänga mig i.

Men visst förstår jag honom. Sly och taggbuskar, det är verkligen vidriga grejer det.

Underhåll av hagar är inte det roligaste med att ha gård.

För att inte tala om alla maskiner man måste ha och som ska krångla och gå sönder. Vi är inte tekniskt begåvade, så det blir en jäkla massa resor till maskinverkstan. De lever gott på oss.

Ibland tänker jag att jag inte orkar ha gård.

Men när jag går genom min egen blommande körsbärsdal och tittar ut på hästarna i hagarna så vet jag att jag vill ändå inte ha det på något annat sätt.

Även om jag inte längre rider varje dag.

Jag kan gärna dö här en dag och sen kan de gräva ner mig bland vikingagravarna.

Det var morgonens skriv det här!

Sån är jag, skriver en stund på morgonen sen ut och jobba med annat.

Idag är det röjning av vegetation kring en tre hektar stor hage som gäller.

Så vi kan få nån jävla el på den.

Ha en bra dag, alla vänner och ovänner!

PS Jag har funderat på att starta en trädgårdsblogg också.

Nybörjartanten eller liknande.

Vad tror ni om det?