Händelserna på hästgården - Boka här
Händelserna på hästgården - Boka här

Hökassar räcker inte. Därför bör medryttare betala.

Hökassar räcker inte. Därför bör medryttare betala.

Av Ulrika Gårdsliv 20 dec 2020

Efter mitt förra inlägg ”Medryttarens viktigaste egenskap är ödmjukhet” blev det ett par hundra kommentarer på Facebook, och som ett brev på posten tog frågan om betalning fart.

Det går nästan inte att diskutera medryttare utan att den frågan kommer upp.

Och jag har nog skrivit om det förut.

Min inställning är att JA, medryttare ska bidra ekonomiskt.

Inte så mycket, men något.

Varför?

För att de får något som de vill ha!

En medryttare får rida på en häst som någon köpt eller fött upp, som har stallplats, hovslagare, veterinär, försäkring och utrustning.

Det ligger många, många kronor bakom att hästen ens finns till, och många, många kronor bakom att den går att rida och har skor på hovarna och en sadel på ryggen.

Hästägaren står med kostnaderna, ansvaret och risken.

Medryttare slipper allt det. Men får ändå rida.

Jamen jag hjälper ju till! säger medryttaren som inte vill betala för sin ridning.

Ja, du gör tjugo minuters stalljobb, det är värdefullt, men det matchar inte vad du får.

Om du inte tycker att tillgången till min häst är värd mer än lite mockning, då sätter du inte så stort värde på ridning.

Det är märkligt hur många medryttare som gärna betalar för träningar, kurser och läger, men som inte vill betala för det mest grundläggande: hästen de rider på.

De kan köpa nya ridstövlar och en dyr hjälm, men vill inte betala för tillgången till en frisk och ofta välutbildad häst?

För länge sedan tog jag inte betalt. Men idag gör jag det.

En aspekt är att man får bättre medryttare om de är villiga att betala.

Bättre i meningen att de är mer pålitliga.

I våras började en gammal kompis att rida lite med mig på helgerna. Vi delade stall för länge sedan, men hon har nu inte haft häst på tio år. Det var jag som tjatade om att hon borde komma och rida någon dag.

Vi tog några ridturer, och hon levde upp som ett barn och var som nyförälskad. Hon ville så gärna fortsätta rida!

Eftersom hon är min kompis och bara ville rida ut kändes det konstigt att tänka att hon skulle betala, men hon ville fortsätta rida och en dag tvingade hon mig bokstavligen att ta emot en femhundring, och det har hon fortsatt med varje månad sedan dess.

Hon vet vad det kostar med hästar, hon vill också säkra en regelbunden tillgång till hästen.

Det var faktiskt hon som för länge sedan fick mig att inse att medryttare bör betala.

Jag hade på den tiden en lite tjafsig medryttare som avbokade mycket.

– Ta betalt så slutar hon strula, sa min kompis.

Och hon hade så rätt! Medryttaren surade lite i början över mitt krav på några hundringar i månadsavgift, men det blev faktiskt mindre strul.

Det man betalar för bokar man in.

Ytterligare en aspekt är att om medryttaren har sönder något känns det inte lika bittert om hen betalar lite.

Helt nyligen åkte jag och min medryttare till ett sandtag och galopptränade. Då hände en grej och en tygel på medryttarens häst gick sönder.

Eftersom medryttaren i fråga bidrar lite varje månad kom jag inte på tanken att be henne betala tyglarna.

Men hade hon ridit gratis hade jag kanske velat det. Bara det att de flesta gratisryttare nog inte hade velat betala ens för något de haft sönder. För de mockar ju och gör höpåsar…

Något många för fram är att om de ska betala så ska de få bestämma över hästen på sina dagar och göra vad de vill.

HJÄÄÄLP vilken inställning säger jag bara!

Som jag skrev i förra inlägget: ingen kan göra precis vad de vill med en häst hela tiden, allra minst jag själv som hästägare!

Jag måste anpassa mig till det hästen behöver, och det måste medryttaren också.

Och eftersom jag äger hästen, har grundansvaret och sköter dess löpande träning och hälsa måste jag självklart få bestämma vad den gör från dag till dag.

Mina medryttare bidrar för att få rida mina fina, ridbara, rätt så utbildade hästar.

Inte för att få bestämma över dem.

Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir inställningen att någon annan vill ha något som är mitt helt gratis. Alternativt, om de bidrar lite, ska få bestämma.

Jag brukar göra jämförelsen med ett fritidshus. Säg att jag har en sommarstuga eller fjällstuga som jag själv nyttjar vissa veckor, men vissa veckor inte. Ingen tycker det är konstigt om jag hyr ut stugan när jag inte har den själv.

Det skulle vara mycket konstigare om jag lånade ut min fina stuga gratis, eller hur?

Det skulle också vara konstigt om de som hyrde stugan skulle tycka att de skulle få bestämma om min stuga. Börja taptetesera om eller ändra på möbleringen.

”Man får betala för allt som betyder nåt” sjunger Timbuktu.

Så sant!

Alla gör som de vill, men min inställning är att vi som äger hästar, med allt vad det innebär av engagemang, kostnader, ansvar och risker, inte ska behöva sponsra andras fritidstintresse.

Vill man inte betala återstår det som jag skrev sist: köp egen häst eller gå på ridskola.

Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se

Kommentarer