Hästarna bar oss genom 2020. Nu kämpar vi på!

Hästarna bar oss genom 2020. Nu kämpar vi på!

Av Ulrika Gårdsliv 30 dec 2020

Vad ska man säga om det här året som vi nu äntligen får lämna bakom oss?

2020, annus horribilus

Jag minns solnedgången den första januari. Den brann med färger som en tropisk drink, den var magisk.

Vad skulle detta år innebära som började så vackert?

Jag trodde 2020 skulle bli ett fantastiskt år. Jag la ut såna här grejer:

Sedan blev det bara käftsmäll på käftsmäll på käftsmäll.

Orden kommer inte riktigt. Pandemin har lamslagit så många branscher, gjort oss rädda och ängsliga och mycket mer ensamma.

Över tio tusen svenskar kommer ha dött i sjukdomen innan pandemin är över.

Om den nu någonsin är ”över”. I våras trodde vi att det väl till sommaren åtminstone skulle vara klart med eländet.

Sedan kom hösten…

Nu har vi haft en jul då många suttit ensamma, andra har setts ändå och helt säkert spriddes ytterligare virus.

2020 var ett år som det rasade samman för många, men också ett år som många insåg att de måste vara glada för vad de har. Ett år då vi måste sitta still i båten och lägga band på oss.

För mig innebar året att tappade två tredjedelar av vår verksamhet och att alla min mans jobb blev inställda.

Alla hans konserter! Kan ni föreställa er? De skulle bli av, de ställdes in, de skulle bli av ändå, men ställdes in igen.

Av och på, av och på.

Det är som ni förstår inga småsaker. En artist och en småföretagare. I våra branscher får vi inte pengar om vi inte jobbar.

Vi har inga skyddsnät.

Men vi har inte suttit på arslet och grinat, och vi har inte levt på andra.

Vi kavlade upp ärmarna och tog jobb i samhällsbärande branscher. Vi har jobbat med visir och munskydd vi. Och jag är stolt över det.

Vi måste ta oss igenom, måste orka lite till.

Men jag tycker så synd om ungdomarna!

Tänk er att vara 18 – 22 år nu och känna ungdomens driv och glöd i spira kroppen, men bara få en massa restriktioner.

Min dotter har fått en massa dörrar i ansiktet. Jobb som inte blev av, saker som inte ville sig, möjligheter som grusades.

Hon skulle i våras till Tyskland och jobba och tävla hos en OS-sryttare, vi var precis på väg att packa för att åka ner men då stängde Tyskland gränserna.

Säsongen hemma blev halvrolig.

Nya direktiv hela tiden. Nu håller hon på och släpper tävlandet, för kortare eller längre tid, och jag har all förståelse.

Man kan rida utan att tävla. Släppa pressen.

Bara njuta av hästarna.

Allt svävar i ovisshet, beskeden kommer och rivs upp, ändras stup i ett.

Själv känner jag att mina hästar nog har varit viktigare för mig än någonsin.

Aldrig har jag uppskattat mina ritter i skogen så mycket.

Aldrig har jag så innerligt känt tacksamhet för det jag har.

Min gård. Mina hästar. Min familj. Mina vänner. Skogen som jag när som helst kan njuta av.

Mina medryttare. Så fantastiska de är. Titta viken fin tårta jag fick av en av dem på min födelsedag på juldagen!

Det är ändå i det “lilla” som står oss närmast som livet finns.

Det lilla är det stora.

Det som också tagit mig genom det här bedrövliga året är boken jag skriver på.

Jag dyker ner i det jobbet som en mullvad går under jord, jag jobbar på den som en spindel som enträget väver sitt nät.

Jag kommer ut med inte mindre än två böcker snart, en ljudbok, antagligen i mars, och en ”vanlig” bok till sommaren.

Och det är för er jag skriver de här böckerna.

För dig, du som sitter och läser det här nu.

Jag hoppas att du ska vilja läsa sen.

Vi är trötta nu, alla människor.

Vi är slitna.

Den här pandemin är det värsta som hänt de av oss som inte upplevt krig.

Många har sett sina verksamheter gå i kras, andra går på tomgång och har näsan precis vid vattenytan, ytterligare andra får fortfarande se alla sina projekt ställas in.

Många har förlorat sina gamla utan att få ta farväl.

Vi vår inte resa, inte umgås, knappt roa oss.

Vi har tvångstränats i tålamod.

Men vi hästfolk är ändå lyckligt lottade.

Vi kan klappa mular och lukta på hästar!

Jag kan ta de där turerna i skogen.

Jag kan gå till ridbanan och öva på mina rörelser.

Jag kan åka till sandtaget och galoppera.

Jag tror att ett nytt intresse för självhushåll, hemmajobbande och lokalt liv uppstått under det här året.

Jag tror att vi kanske uppskattar varandra mer.

Tyvärr kommer inte pandemin vara över för att vi byter almanacka.

I år kommer jag inte läsa in några förhoppningar i årets första solnedgång.

Eländet kommer fortsätta, ett bra tag antagligen.

Som sagt, vi får ändå skatta oss lyckliga, alla vi som har tillgång till hästar.

Här är vi i familjen på julaftonsritten, en tradition vi inte tummar på.

Riding into the sunset, ha ha.

Vi kan inte annat göra än att kämpa på och hoppas att nästa år blir en vändning.

Så jag säger:

GOTT NYTT ÅR!

Ut med det gamla, in med det nya!

Det måste ju bara bli bättre!

Följ mig gärna på Instagram: @ponnymamman.se

Kommentarer