Sluta skjut på varandra -det handlar ju om ett systemfel.

Å ena sidan förtvivlade djurägare som inte kan få veterinärhjälp med sina hästar på grund av, ja vadå, personalbrist?

Å andra sidan hårt pressade veterinärer och djursjukvårdare som vill lämna yrket. De larmar om dålig arbetsmiljö och många orkar inte längre.

Man kan bara bli ledsen och bekymrad över sakernas tillstånd.

Under tidningasartiklarna om saken är det alltid rena slagfältet: arga djurägare som vräker ur sig lite vad som helst.

Veterinärerna ska se sitt jobb som ett kall, de ska finnas där för dem dygnet runt, priserna är för höga och så vidare.

Och så motelden från anställda i branschen: djurägare är okunniga och elaka, har orimliga krav, förstår inte hur det är att jobba i branschen och så vidare.

Det pågår en pajkastning, ett markkrig nästan mellan en yrkesgrupp och deras kunder.

Inte i någon annan bransch har jag sett detta mycket konstiga förhållande mellan just utförarna och kunderna.

Det är som att det är för nära i leden, det saknas distans och ömsesidig respekt.

Det påminner visserligen lite om förhållandet mellan lärare och föräldrar som det ser ut idag.

Men i skolan handlar det sällan om liv och död eller jourtid natt och helger.

Och precis som med den svenska skolan och lärarna och föräldrarna finns det en tyst part i det här som ingen verkar vilja rikta strålkastarna på: arbetsgivarna.

Det är ändå arbetsgivarna som bestämmer att en stackars veterinär ska jobba hela helgen utan att veta om hen kommer få sova något eller ha tid att äta.

Det är arbetsgivarna som sätter löner och beslutar hur mycket administration och dokumentation som är rimligt att lägga på en person som också arbetar hands-on i fält.

Det behöver inte vändas ut och in på det här: det är arbetsgivarna som är ansvariga för arbetsmiljön.

Så vad styr i sin tur arbetsgivarna?

I de vinstdrivande kedjornas fall är det ägare och vinstmarginal.

I Distriktsveterinärenas fall är det Jordbruksverket, det vill säga staten.

Och så de lagar de har att rätta sig efter.

Arbetsmiljölagarna som styr arbetsmiljö och arbetstider styrs i sin tur av politiska beslut, och där har det över tid skett en försämring som är skrämmande.

Det är hur som helst någonting som inte funkar här. De som styr i veterinärbranschen bryr sig uppenbarligen inte om hur personalen mår.

Det har blivit precis som i nästan alla andra näringar idag.

Människor, även högutbildade, är förbrukningsvaror, skitsamma hur de mår bara VD når sina vinstmål, bara den statliga myndigheten klarar besparingskraven.

Det handlar om ett systemfel.

Det är arbetsgivarna i veterinärbranschen vi ska ställa till svars för att få bukt med det här.

Det är dem vi ska skälla på.

Det är dem vi ska utsätta för press för att få till förändring, inte varandra.

Bild: egen, från när min häst blev opererad.