Det finns ingen veterinärbrist. Det här är vad det handlar om.

Veterinärbristen börjar få konsekvenser.

Från Norrland och västkusten har rapporter i media kommit om djur som inte fått hjälp när det behövts och som i avlivats på grund av det.

En granne med ett jaktgevär kan vara bra att ha i dessa dagar.

Det här är bara inte tragiskt, det betyder också att djurägare inte kan följa lagen.

Bristen på veterinärer förklaras ofta med att det inte skulle finnas tillräckligt många, att fler måste utbildas.

Men vi har inte för få utbildade veterinärer.

– Det finns ingen brist på veterinärer egentligen, det handlar om att många slutar och börjar jobba med något annat.

Det sa en veterinär jag känner till mig.

Jag har under en tid läst alla artiklar jag sett om veterinärbristen och kommentarsfälten under, jag har också själv pratat med veterinärer, både yngre och äldre.

Några saker lyfts fram och återkommer:

* Djurägare är krävande otrevliga, hotfulla, kräver top notch behandling även på djur som knappt har någon chans, klagar sedan på priset, anmäler veterinärer och hänger ut dem.

* Veterinärer vill inte längre i samma utsträckning som förr jobba obekväm arbetstid.

* Arbetsmiljön är dålig, hos Distriktsveterinärerna finns till exempel ingen garanterad möjlighet att få sova under en helg med jour.

* Yrket har tappat status.

Okej. Att djurägare kan vara rent ut sagt vidriga och asjobbiga tvivlar jag inte en sekund på.

Våra djur har upphöjts till familjemedlemmar, det saknas ibland en vettig distans och sociala medier finns alltid där att använda som ventil och slasktratt.

Det finns dock många yrken där man får möta stressade människor och utsätts för deras sämsta sidor. Alla inom vården, socialtjänsten, polisen och skolan vet vad jag talar om.

Att människor med lång utbildning överger sina yrken var förr ovanligt, men händer nu allt mer.

När förhållandena inom exempelvis vården i många små steg har slimmats och effektiviserats långt bortom vad som är rimligt är det inte konstigt att många väljer att jobba med något helt annat.

Faktum är att var fjärde barnmorska hellre gör något annat idag då de villkor som erbjuds är alltför dåliga.

Har arbetslivet blivit för hårt, för stressigt, för tungt? Eller är det yngre generationers förväntingar på arbetslivet som har förändrats?

Hur många veterinärer som sadlat om vet jag inte, men de tycks öka i antal.

Vi vet också att yrket är självmordsdrabbat. Närheten till döden i det dagliga och tillgången till dödliga preparat kan var möjliga skäl till varför veterinärer oftare tar sitt liv än andra yrkekategorier.

Statussänkningen bland akademiska yrken är beklaglig, och har sannolikt flera skäl.

De senaste tio-femton åren har en sänkt respekt för kunnande och vetande brett ut sig.

Fakta och forskning är inte längre något absolut och obestridligt utan det går alltid att googla fram något som ligger mer i linje med hur man vill att det ska vara.

Youtube, alternativmedia och sociala medier med dess algoritmer formar många människors världsbild idag och där är källorna inte alltid vederhäftiga. Det gör inget, bara man får höra det man vill.

Att respekten för kunskap sjunkit är tragiskt i sig. Men det finns mer -yrken som tidigare varit utpräglat manliga sjunker i status (och lön) om de går mot att bli ”kvinnoyrken”.

Läraryrket är ett exempel. Om det verkligen är så att andelen kvinnor i ett yrke sänker statusen eller ej är omdiskuterat -personligen tror jag att det är så. Även sporter och hobbies som främst utövas av kvinnor har ju lägre status än sådant som främst män ägnar sig åt.

Nå, att serviceyrken anses lägre rankade än andra yrken är väl belagt. Och vissa veterinärer känner att det är något sånt arbetet har blivit.

– Veterinäryrket är inte längre ett statusyrke, det är bara ett jobb, en service nästan, säger en manlig veterinär om saken.

-Kvinnor tar ett större ansvar för att familjelivet fungerar, därför säger de oftare nej till obekväm arbetstid, skriver en kvinnlig veterinär till mig.

Att ständigt ha hårda diskussioner om priser och fakturor med djurägare sliter också på många veterinärer. Att kämpa med kunden som någon sorts fiende måste vara nerbrytande.

Visst kan man förstå att en del ledsnar.

Om vi till allt ovan lägger att djursjukvården idag i stora delar är underordnad vinstgiriga ägare så inser vi att pressen på veterinärer blir stor från flera håll.

Just som jag sitter och skriver det här plingar det in ett meddelande från en person som vill vara anonym.

Hen vill berätta om sin sambo som jobbar som djurvårdare på Evidensia.

Hen skriver att Evidensia drar ner på folk mitt i fölningssäsongen och påstår att fölsäsongen är slut, att sambon sällan hinner äta, hur personalen sitter och äter mackor inne hos sjuka djur när de skulle haft rast.

Lönen är 24 000 före skatt. Det blir ofta mer jobb än tänkt och de måste alltid dubbelkolla att de får rätt betalt för de har flera gånger kommit på arbetsgivaren med att fiffla med timmarna.

Den här stressen och de dåliga villkoren är inte kundernas fel, det är ägarnas fel.

De som sålde ut branschen till riskkapitalet.

Sambon tänker nu lämna djursjukvården och söka jobb på Ica istället.

Något har hänt med arbetslivet.

Tyvärr känner jag inte till någon bransch där det rör sig mot det bättre och folk mår bra.

Läs gärna den här artikeln i Aftonbladet om arbetslivets förslumning.