Sänk kraven, föräldrar!
Den svenska ridskolan är sig inte lik. Den är inte längre den ganska kravlösa fritidsgård där ungar hängde i timmar, lekte i höet och lärde sig massor om hästar.
Vad har hänt? Tidningen Ridsport ställde frågan i ett reportage och ljuset riktades mot föräldrarna. De ställer allt högre krav på säkerhet och har fokus på utveckling.
De sätter snäva tidsramar och vill ha valuta för pengarna.
Ja, visst är allting annorlunda idag!
DÅ: Du slutade skolan, tog dig hem själv, tog dig en limpmacka med marmelad och cyklade till stallet. Bara du kom hem till middan var det bra.
NU: Mamma skjutsar, har med allt som barnet kan behöva, är med i stallet och servar, väntar på läktaren och prick 1 timme och 22 minuter senare ska man därifrån!
DÅ: Stallet var en oas av frihet där man kunde leka i höet, gosa med kattungar och pyssla i evigheter.
NU: Föräldrar är med, för allt är ju farligt och så är det ju deras KVALITETSTID med barnet!
DÅ: Man hade en plansch som visade hästens alla kroppsdelar, och den kunde man utantill. Barnen kratsade hovar och visste vad strålens mittfåra var.
NU: Kratsa hovar! Det är väl personalens jobb?
Okej, jag raljerar, men ni förstår min poäng. Hela Tidningen Ridsports reportage gick ut på att föräldrar har en annan inställning idag.
De är betalande kunder och vill se utveckling. Teorilektioner är inte att få valuta för pengarna, det ska vara ridning och det ska gå framåt. Snabbt.
Hela vår tidsanda genomsyras av en stress av att få ut så mycket som möjligt av allting hela tiden -av arbetet, relationer och inte minst fritiden.
Det går inte längre att låta ungen rida lite lagom och kanske vara med på någon enkel klubbtävling någon gång per termin.
Nej, nu ska det vara mål och delmål och snabb utveckling!
Hur ser vår vardagskultur ut idag, det som formar oss?
Till att börja med så befinner sig dagens föräldrar i ett arbetsliv som i två decennier präglats av nerdragningar, effektivisering, omorganisationer, ständigt höjt tempo och höjda prestationskrav.
Varför skulle de vara nöjda med allt, när ingen är riktigt nöjd med dem?
På kvällen, efter att de skjutsat barn hit och dit kanske de hinner titta lite på tv, och där är det folk som tävlar.
Det började med Robinson, sen har det bra fortsatt. Det tävlas i att klara av påhittade svårigheter på ett fort, i att laga mat, sjunga, baka.
I reklampausen tittar de in på sina sociala medier och där är det tävling om vem som är snyggast, mest intressant, vem som har vackrast hem och inte minst: vem som har bäst fritid!
Jag är inte emot tävling. Jag tror att det ligger i vår natur, även i barns natur. Men jag kan bli trött på att det aldrig vilas från tävlandet.
Från alla håll uppmanas vi att hela tiden förbättra oss, leverera och prestera och få ut det mesta av allt vi gör.
Jag tror fanimej att viljan att göra allt av sin (och barnens) fritid skapar ännu mer stress än våra jobb.
De flesta jag känner ränner runt som skållade råttor på sin fritid. Ingen jävel slappar iallafall. Vilket vi faktiskt skulle behöva ibland.
Och ridskolan, den härliga, fina gamla svenska ridskolan som betytt och betyder så mycket för så många, den påverkas naturligtvis.
Inte minst påverkas barnen. En idrottspsykolog slår fast att barn med krävande föräldrar löper större risk att sluta rida -och att fuska.
Föräldrar skuldbeläggs för allt idag. Jag vill inte vara en av de där elaka rösterna som säger att de är lata och bekväma, för det är de inte. Det är inte det det handlar om!
Men prova att låta ditt barn vara ifred med sin fritidsaktivitet ibland.
Du är inte en bättre förälder för att du sitter på läktaren varenda gång. Åk till affärn och handla, åk hem, gå på yoga, gör nåt annat.
Eller lägg de timmarna på att jobba för ridklubben istället.
Inse att ridning aldrig har varit och aldrig kommer att bli något som går snabbt att lära sig.
Sänk kraven. På er själva, på barnen, på att allt ska gå fort.
Långsamhet är lyx.
