Ridsportens vuxna kan vara så klumpiga. Inför pedagogik i utbildningarna, SvRf.

Jag tänker ibland på ridsporten som en bubbla, skild från den övriga världen, och i den här bubblan försiggår både bra och mindre bra saker.

Jag tänker också på ridsporten som en värld där utvecklingen går lite långsamt, den släpar efter liksom.

Jag vet inte vad denna eftersläpning beror på.

En sådan sak är hur man pratar med barn och ungdomar.

Ridsporten är förunderligt full av människor som saknar pedagogiska skills.

I ridvärlden finns en ganska härlig gränslöshet. Det är ett skäl till att många av oss älskar hästvärlden.

Vuxna och barn umgås tillsammans, män och kvinnor och unga och gamla tävlar mot varandra.

Det finns något enormt härligt i det, och i just den grejen känns som om ridsporten är före sin tid och inte efter den.

MEN…!

Baksidan av den här gränslösheten är att barn ofta får ”ta” besked och annat på samma sätt och villkor som vuxna.

Besked som även till vuxna ofta kunde ha framförts bättre.

Jag har undrat vad det beror på. Och jag undrar hur många barn som slutat rida på grund av de okänsliga smällarna vuxna i sporten bjudit på.

Min bror är chef för längdskidåkningen i Sverige. När Saga berättade för honom vad en landslagsledare i hästsporten kan kläcka ur sig och göra häpnade han.

– Men herregud har de ingen utbildning? sa han, ungefär.

Och det är just det de inte har.

Jo, domare har utbildning i att döma, TR och så vidare. Absolut.

Men landslagsledare har ingen specifik utbildning för sitt -host- ganska viktiga uppdrag.

Och dagens domarutbildning innehåller inget om pedagogik eller hur man framför saker till barn.

MÅLSÄTTNINGEN finns.

Så här står det i förbundets egen text ”Ridsporten vill”:

”UTBILDADE LEDARE. Vårt mål är att all form av utbildning inom ridsporten ska ges av utbildade ledare, dels för att garantera en hög kvalitet på utbildningen, dels av säkerhetsskäl. Av samma anledningar strävar vi också efter att kontinuerligt vidareutveckla våra utbildningssystem.
Alla ledare behöver, förutom sin specialkompetens, ha för- mågan att anpassa sin pedagogik utifrån individens förutsätt- ningar. Det innebär bland annat att ha kunskap om flickors och pojkars fysiska, psykiska och sociala utveckling. Det är viktigt att detta prioriteras högt både vid utbildning av nya ledare och vid fortbildning av redan verksamma.”

Nå, om nu denna målsättning finns, och har funnits ett tag, varför är det år 2020 inte med i domarutbildningen?

Det föreligger, inte minst när det gäller barn och ungdomar, två stora problem:

* HUR domare, tränare och ledare kommunicerar saker.

* NÄR domare, tränare och ledare kommunicerar saker.

Ni anar inte hur många klumpigheter och grodor jag hört på tävlingsbanorna under mina tio-elva år som tävlingsförälder.

Som att säga känsliga saker till en tioåring i högtalarna. Som att stressa upp ett barn om lagresultat precis innan barnet ska in och prestera. Som att tala om för ett att barn att hon är för stor för sin ponny precis innan en ritt, istället för efter. Som att såga ponnyn eller hästen som för dålig bara.

Jag har hört allt det, och mer. Jag har sett barn gråta hejdlöst på tävlingsplatser, jag har sett barn gå och gömma sig bakom en vägg eller sätta sig i bilen och aldrig vilja visa sig mer.

Jag vet också unga tejer som fått ätstörningar och jag har även sett barn och ungdomar lägga av.

För vad någon klumpig vuxen kläckt ur sig, ofta vid ett illa valt tillfälle.

Och jag är säker på att många av er som läser här har egna erfarenheter.

Det är faktiskt skamligt hur det går till ibland. Jag undrar om det finns någon sport som omfattar så mycket tårar som ridning.

Det måste till utbildning i pedagogik som byggs in i framför allt domarkursen!

En generell, och en som specifikt tar upp hur man pratar med barn.

Det är helt otroligt att det inte finns.

Dessutom tycker jag att landslagsledare måste utbildas specifikt innan de får gå ut på uppdraget. På den fronten har jag också sett och hört rent hårresande saker.

Som jag hållit tyst om, enbart för min dotters skull.

Jag tror att det burdusa sättet och taktlösheten är en kultur som fått leva kvar bara. Likt mycket annat inom ridsporten.

Snälla SvRf. Ta tag i det här!

Ridsporten släpar efter på det här området.

Följ mig gärna på mitt nya Insta: @ponnymamman.se