Det är alltid samma människor som rider sönder hästar.

I mina sociala medier ser jag det igen:

“Snyft, min häst är skadad!”

Åh, inte nu igen?

Och jag bara jaha, är det du nu igen som suktar efter sympati… För det är alltid samma människor som rider sönder sina hästar.

Gång på gång på gång köper Lätt B-Bettan en för svår häst som hon sedan rider för dåligt och som får kotledsinflammation eller ont i ryggen.

Gång på gång kör Medelsvår-B-Monika för hårt med en ny, lovande häst eller en unghäst och tvingas några år senare nästan skänka bort den som avelssto eller promenadhäst.

Och så Elit-Erik som precis innan mästerskapet får en senskada på sin bästa häst. Attans alltså! Den också!

Lätt-B-Bettan och Medelsvår-B-Monika gråter ut på Facebook.

“Buhuu, nu har jag haft otur IGEN!” bölar de. Kommentarsfälten fylls av medlidande och stora, röda hjärtan. Stackars dig, så orättvist! Du som kämpat så!

Men Elit-Erik skriver inte om sina hästars senskador i sociala medier. Han vet att han har kört för hårt, och det skulle sänka hans status och minska chansen att få sponsorer och nya hästägare om hans hästskador diskuterades överallt.

Han svarar fåordigt eller inte alls på frågor när Ridsport eller Hippson ringer och frågar vad som hänt med bästa hästen.

Nå. Bettan, Monika och Erik har inte “otur”. Inte för tredje gången. Sanningen är att de sabbar sina hästar.

Det är alltid samma människor som rider sönder sina hästar.

Att få en eller några skador under ett långt liv med hästar hör till. Ingen är helt förskonad.

Men det finns de som ALLTID har skadade hästar. En efter en, eller flera på en gång. Och då är det oftast inte en slump.

I Lätt-B-Bettans fall är det dålig ridning och kanske okunskap om hästens historia som förstör hennes hästar. Hon kan ha illa passande utrustning, hennes hästar är ständigt överviktiga och så vidare.

I Monikas och Eriks fall är det oftare stark ambition och stress mot höga mål som pajar hästarna. Brist på variation av underlag, för mycket och för ensidig ridning -och brist på återhämtning.

Samma med hästägare som skickar sina hästar till proffs och vill ha snabba resultat. “Titta vad NN har åstadkommit med min häst på denna korta tid, är det inte fantastiskt”?!

Fantastiskt på kort sikt, kanske. Men hästen ska gärna hålla i längden.

Bra ryttare är bättre för hästarna än dåliga ryttare, men själva ridkunskaperna är tyvärr inte någon garanti för hästarnas hälsa. När man hela tiden presterar på gränsen av vad hästarna tål och inte ger återhämtning kommer det ibland att tippa över.

Tävlande barn drillas idag framför allt i ridning på bana och inte i hästkunskaper. Ofta rider de bara en gren också. Och de har inte nödvändigtvis kunniga föräldrar.

Ni vet; köpa ponny, tävla och träna, tävla och träna och efter en halv säsong reklamera för att ponnyn ”inte höll vad de lovade”.

Folk i tävlingsvärlden verkar tro att det är helt i sin ordning att hålla på och behandla hästar hela tiden. Som att laga en bil. De till och med pratar om dem som bilar. ”Hon fick en riktig rundsmörjning hos veterinären”.

Vad är det folk inte fattar? Måste du behandla din häst eller ponny gång på gång på gång så gör du något fel! Du kör för hårt, varierar inte, rider fel, ger inte hästen vila, låter den gå med övervikt.

Nåt är det. En veterinär sa en gång till mig:

”Se dig om i din bekantskapskrets av hästfolk, och du kommer upptäcka att vissa har mestadels friska hästar, och andra har mestadels skadade hästar. Titta på de som har friska hästar, och studera vad de gör. Det är dem du ska ta efter, för de gör någonting rätt.”

———————————————-

Följ mig gärna på min nya Instagram: @ponnymamman.se