Stora Enso stallpellets

Medryttaren Marie

Medryttaren Marie

Av Ulrika Stallkoden 05 Jun 2016

Marie har inte råd att ha egen häst, därför rider hon andras. Det blir billigare, även om hon betalar hovslagaren och en inte obetydlig del av stallhyran.

Det är skönt att slippa ha huvudansvaret faktiskt. Det är rätt okej för det mesta, fast det kan ju ha sina sidor.

Hon får inte göra som hon vill precis. Det blir mest skritta och rida ut. Och så får hon göra sånt som hästägaren inte vågar, som att galoppera ute och konditionsträna. Har hon verklig tur kan hon få hoppa någon enstaka gång.

När hästägaren ska dressyrtävla åker Marie med och hjälper till. Det är hon som har putsat alla grejorna så att de skiner så fint.

Men hon får inte tävla, det har aldrig ens kommit på tal. När hästen är stel, sned eller inte uppför sig är det naturligtvis Maries fel. Vems annars skulle det kunna vara?

Som sagt, det kan ha sina sidor att vara medryttare. Som förra vintern, då hästens ägare bara drog till Thailand i hela februari, och lämnade hästen åt Marie.

Och det hade väl kunnat vara underbart, om det inte vore för att hästen hade haft någon obestämbar hälta ett tag på höger fram. Nu var hältan borta och hästen skulle sättas igång, försiktigt.

Ägaren ringde Marie och kvittrade lite käckt att nu kunde Marie få ha hennes häst helt för sig själv ett tag.

– En månad! Han ska skrittas en timme om dan, det grejar du va? Tjingeling!

Suck. Ägaren hade ju lovat Marie att hon skulle få ta en träning i självaste ridhuset såsmåningom. Kanske skulle det bli av till våren om hon ställde upp på det här, tänkte Marie.

Det var som sagt februari. Ena dagen snöfall, nästa dag gnistrande sol, tredje dagen snöstorm men oftast bara gråmulet. Och kallt, svinkallt.

Hur Marie än pälsade på sig kunde hon inte hålla kölden stången. Inte fanns det så många bra rundor heller i området.

Dagarna gick och Marie skaldade följande lilla ramsa för att ha något, någonting alls, att göra under de tråkiga, aplånga skrittpassen.

För varje dag fick ramsan en ny liten vers:


Sitta och skritta
på landskapet titta
frysa och rysa
i snålblåsten nysa

hästen måste gå
den får inte stå
veterinären sa så
den måste ut och få
sin dagliga motion
i lagom portion

ägaren har dragit
semesterplanet tagit
så jag får sitta här och skritta
och på landskapet titta

vilken väg ska vi ta ida?
samma som igår, det blir nog bra
makligt traskar pållen genom byn
råkylan biter som myggor i hyn

efter tio minuter har man stelnade fingrar
snön och isen glittrar och glimrar
oj, jag har förlorat känseln i tån
se där, det har blivit is på ån

klapper, klapper
det vill till att vara tapper
vad gör man inte för en häst
även om det ibland är pest

tänk om jag ändå fick fatta galopp
då skulle jag mycket hellre sitta opp

men nu är det bara att sitta och skritta
och på det vintriga landskapet titta

När Marie för åttonde dagen i rad stapplade in i stallet stel som en djupfryst fiskpinne efter sitt skrittpass fick Besserwissern Bettan nog.

– Menar du att du ska skritta i en månad! Medan den där apan ligger och latar sig på en strand?! Och betala!

Marie såg ner på sina snöiga vinterridstövlar.

– Jag ska snacka med henne, muttrade Bettan.

En våg av välbehag sköljde genom Marie, som genast började tina upp.

Men skritta fick hon göra, hela månaden ut. Och nej, det blev ingen träning eller tävling senare under våren. Inte det året heller.

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer