Stora Enso stallpellets

Kontrollfreaket Katarina

Kontrollfreaket Katarina

Av Ulrika Stallkoden 22 Maj 2016

Ordning och reda ska det vara! Slarv och stök ger Katarina utslag, och slarviga människor är bedrövliga varelser vars existens på jorden är en plåga.

I Katarinas ände av stallet är det alltid perfekt ordning! Allt är exakt som det ska vara.

Katarina har mörk hemlighet: när ingen ser kontrollväger hon de andras höpåsar. Ibland tar hon i och ur lite om hon tycker att någon fodrar fel.

Och så blir hon galen på en hink som brukar ställas lite här och där.

Inte ens under pistolhot skulle hon erkänna det -att hon går i terapi. När hon ska dit skäms hon som en hund och stryker sig längs väggarna och hoppas att ingen hon känner ska se henne.

Terapeuten öppnade med samma gamla fras som alltid.

– Hur har veckan varit?

Och Katarina svarade med ungefär samma mening varje vecka.

– Jo… bra… eller… ja du vet vad jag har berättat om stallet.

Terapeuten var lite slafsig av sig. Han hade alltid samma gamla byxor med uttöjda knän och snedslitna gubbsandaler. Det var så jobbigt när han antecknade, och så hade han knäppt skjortan fel och dessutom låg det en hopknycklad servett på det lilla bordet, det störde henne ofantligt.

– Har du vägt några höpåsar som inte är dina?

Katarina knep ihop ögonen.

– Ja. Jag försökte verkligen låta bli, men jag kunde inte hejda mig. I onsdags vägde jag alla andras påsar!

Katarina höll andan och blundade. Sedan öppnade hon ögonen, utan att se terapeuten i ögonen.

– Och så var det en grej med den där hinken som alltid står på fel ställe. Jag skrev en uppmaning om det på whiteboardtavlan, och sen stod den inte där på flera dar. Men sen igår stod den på fel ställe IGEN!

Terapeuten plirade mot henne över glasögonbågarna.

– Varför stör den där hinken dig så mycket tror du?

– Jag blir helt enkelt galen när det är stökigt omkring mig.

– Mm. Hur känner du då, när det är stökigt?

– Det är bara otroligt obehagligt. Det är som om sakerna liksom attackerar mig! De får ben, de liksom krälar mot mig och börjar äta på mig. Men herregud vad SÄGER jag!!

Terapeuten bara nickade och skrev något i blocket.

– Fortsätt.

– Men det där lät ju helt sjukt! Nä men Gud jag vet inte, det är bara så skönt när allt är som det ska.

– Vad menar du med är som det ska? sa terapeuten med sin släpiga, lite nasala röst.

Katarina tänkte efter.

– Att saker är där de ska vara.

– Vad kan hända om sakerna inte är där de ska vara?

– Ja, jag måste springa runt och leta efter dem eller flytta på dem!

Terapeuten tittade på henne över glasögonbågarna.

– Har det hänt något speciellt under veckan? fortsatte han, irriterande långsamt.

– Ja. I lördags. På helgerna hjälps vi åt med utsläpp och insläpp och sådant, och då kan jag ibland inte sova ordentligt för jag är så rädd att nån…idiot…ska göra fel.

– Vadå för slags fel?

– I lördags hade nån lagt fel täcke på min häst! Och glömt sätta på bootsen trots att det står klart och tydligt på tavlan att han ska ha boots.

– Vad är boots?

– Boots? Det är små… gummigrunkor som man sätter på hovarna.

– Vad kan hända om hästen inte får sina boots på sig?

– Han kan trampa sig och göra illa sig!

– Jaha. Gör han det ofta?

– Nej. Eller egentligen vet jag inte, eftersom han alltid har boots.

Terapeuten fortsatte titta forskande på henne över läsglasögonen. Hon kände det som om han såg rakt igenom henne. Fy så obehagligt, och varför skämdes hon så?

– Och det här med täcket då?

– Han hade fel täcke! Fast det står klart och tydligt vilket han ska ha!

– Och vad hände?

Katarina drog efter andan och höjde ögonbrynen.

– Ja, jag fick ju lov att ringa upp den som hade släppt ut och skälla ut henne.

Terapeuten gjorde en kort paus innan han började tala igen.

– Du skällde ut någon för att din häst hade blivit fel påklädd, eller vad ska man säga?
Katarina nickade och blundade. Ååhh, det här måste låta så dumt för någon som inte håller på med hästar, tänkte hon.

– Någon fick en utskällning. Det är alltså väldigt allvarligt om det blir fel täcke?

Men herregud, var det här ett polisförhör eller? Katarina spärrade upp ögonen och spände dem i terapeuten. Men inte ett ord fick hon fram.

– Den här utskällningen, sa terapeuten efter en stund med mjuk röst. Redde du ut den med vederbörande? För jag antar att det blir svårt att vistas i ett stall där man har en outredd konflikt med någon.

Åh herregud tänkte Katarina. Vem hade hon INTE en outredd konflikt med?

– Ja, jag pratade med henne sedan. Jag sa att jag var ledsen att jag blev arg men att det var väldigt viktigt att hon tog rätt täcke.

Terapueten bytte samtalsämne.

– Den här hinken då. Varför tror du att det stör dig så mycket om en hink står på fel ställe?

– Men inte vet jag! Jag blir bara skitirriterad! Är det inte du som ska veta varför det stör mig? skrek Katarina med bruten röst.

– Ursäkta mig, viskade hon sedan och gömde ansiktet bakom ena handen.

Nu var terapeuten tyst en ganska lång stund.

– Brukar du ofta skälla ut folk?

Katarina kände sig påhoppad.

– Nej men…vad menar du?

– Om jag säger så här då. Skulle du med samma lätthet tappa humöret hemma, eller på din arbetsplats?

– Nej men självklart inte!

Terapeuten såg förvånad ut och tittade på henne under höjda ögonbryn. Nu var det Katarina som ställde en fråga.

– Vart vill du komma egentligen?

En kort paus igen.

– Jo, det tycks mig som om det i den här stallvärlden är andra regler och lagar som gäller. Du beskriver hur du skäller ut andra och till och med skriker, det gör man ju knappast på sitt jobb, för då skulle man inte ha något jobb kvar.

Nej, det är sant, suckade Katarina.

– Kan det vara så att du i stallet släpper fram frustrationer som inte får pysa ut någon annan stans?

– Det är möjligt, sa Katarina kort och knep ihop munnen.

En lång tystnad följde igen. Sedan började terapeuten försiktigt prata.

– Har du någon gång funderat på om du bara kunde låta saker vara som de är, och se vad som händer.

– Hur menar du?

– Om du kommer till stallet och något inte är som du vill att det ska vara, att du bara tänker ”ja, ja” och struntar i det.

Katarina drog efter andan. Tanken svindlade.

– I ett stall kan man inte bara strunta i saker! Det är jätteviktigt att man följer regler! utbrast hon.

– Ja, det förstår jag. Men en del regler är kanske viktigare än ändra? Jag antar att man måste stänga grindar och släcka och låsa, men när det gäller mindre allvarliga förseelser, som den där hinken. Då kanske du kunde prova att bara tänka ”ja, ja”.

Katarina stirrade på honom som om hon bett henne om något oerhört. Skulle hinken vara en mindre allvarlig förseelse?

Terapeuten la ner sitt block i knät och rättade till glasögonen.

– Katarina. Jag tror att du stänger in dig själv i ett fängelse med de här kontrollbehoven du har. Hästarna är din hobby, men du gör tiden i stallet till någonting obehagligt, mest för dig själv men kanske också för andra som måste gå och oroa sig. För att de ska få en utskällning till exempel.

Kontrollbehov! Katarina spärrade upp ögonen ännu mer och hakan föll ner. Hon var ju här för att få HJÄLP, inte för att bli anklagad! Hon bara flämtade och kom inte på något att säga.

– Kontrollbehov är rädsla för ett eget inre kaos, fortsatte han. Kontrollbehov kan vara ganska oförargliga, men i värsta fall går de över i tvångsmässiga beteenden.

– Vad menar du? Vad är det för något? Tvångsmässiga…beteenden??

– Ja det där med höpåsarna till exempel.

Katarina svalde hårt och kände sig totalt genomskådad. Och jättedum.

– Hursomhelst, Katarina. Om lindrig oordning och mindre allvarliga misstag från andra stör dig väldigt mycket så vore det till hjälp om du insåg att det är din egen inställning det handlar om.

– Jaha.

– Och din egen inställning är något du har makt att kontrollera.

– Jaså.

Katarina skruvade på sig. Kontrollera. Makt. Det var ändå ord hon trivdes med. Hon hade makt att kontrollera, det lät ju trots allt som något bra!

– Jag ska ge dig en liten hemuppgift till nästa vecka.

– Va… ja, visst.

– Nästa gång som något är lite fel, tänk bara ”ja, ja”.

– Okej? Och sen då?

– Det är allt. Prova och se.

Hela vägen till stallet satt Katarina och förberedde sig på att hinken skulle stå på fel ställe. Och det gjorde den såklart. Katarina sneglade på den, drog efter andan och tänkte ”ja, ja”.

En rasande irritation blossade upp i hennes bröst. Det funkade inte! Hon spände ögonen i hinken och försökte igen.

Ja, ja. Ja, ja! JA, JA!!!!!!!!!

Och så sparkade hon till hinken så den flög iväg ända in i spolspiltan. Där fick den ligga. Så att den idioten som ställt den fel fick gå och hämta den.

Men skam den som ger sig. Rom byggdes inte på en dag, det förstod hon. Varje dag tog Katarina nya tag och övade på att inte irritera sig på saker.

Och efter några dagar började det faktiskt fungera!

”Ja, ja” tänkte hon, och blev inte irriterad alls nästan.

Efter två veckor brydde Katarina sig inte ett dugg om var hinken för tillfället var och kom till stallet med lätt hjärta istället för att vara i ständig stridsberedskap.

Till och med ridningen gick bättre på något mystiskt vis.

– Din häst ser nöjd ut, den har liksom slappnat av, sa hennes tränare en dag.

”Ja, ja” blev Katarinas nya inställning till både det ena och det andra. Även hemma och på jobbet började hon tänka ”ja, ja”, och det gjorde faktiskt livet mycket lättare att leva.

Katarina hade tagit ett litet, men betydelsefullt steg mot befrielse.

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer