Stora Enso stallpellets

Vad är vad? Med machete genom medie-djungeln.

Vad är vad? Med machete genom medie-djungeln.

Av Ulrika Okategoriserade, Ponnymamman tycker 20 Dec 2016

Kanske inte borde säga det men jag blir ibland helt chockad över okunskapen om media bland vuxna svenska människor!

Till exempel fastnade jag igår i en tråd där en person som drivit debatter om dressyr (i och för sig bra) var indignerad över att hon inte fick svara ett par krönikörer i en stor tidning från samma medieavsats som de – det vill säga i en krönika.


Dagarna innan var jag i en annan tråd där en redaktör blev skuren i småbitar och kallades för fula ord.

Ytterligare några dagar innan det såg jag på ytterligare ett forum ytterligare en annan redaktör bli helt slaktad.

Ibland blir jag attackerad själv också, fast det gör mig inte så mycket. Jag är en bloggare som sticker ut hakan och då får man tåla stryk.

Iallafall, när jag mot bättre vetande gick i polemik i de här trådarna insåg jag att många har noll koll på media.

Gemensamt var att man störde sig ofantligt på att tidningar väljer själva hur de gör med sitt innehåll. Vad som skrivs och vem som får skriva.

I takt med att vi är mer och mer på sociala medier där alla gör vad de vill tycks förvirringen växa angående traditionella media.

Där man alltså inte får göra som man vill.

“Det är en djungel” skrev en person till mig angående media.

Okej, låt oss gå med machete genom djungeln.

I sociala media är det gränslöst och platt demokratiskt och där är alla röster lika mycket värda. Alla kan lägga ut vad de vill och säga vad de tycker om allting hela tiden.

Inte minst hästfolk är jättemycket i sociala media,
och det är ju mest bra -vi har kontakt om allt som rör hästvärlden och de sociala medierna blir som ett enormt skafferi av kontakter.

Det finns något fint i att alla kan prata med alla på lika villkor -men sociala media gör också att osanningar uppstår och sprids, att det skapas polariserade läger -och att förståelsen för traditionell media grumlas.

Ibland blir det rena gatloppen. Lynchning av enskilda -min egen dotter var föremål för det för ett år sen.

Självmord förekommer -sociala medier driver faktiskt människor i döden.

Traditionell media väljer ut och sovrar.
De är företag med en speciell profil.

Man kan tycka vad man vill om det. Jag har ett ben i båda världarna och tänkte här för den som vill läsa ge en förklaring i hur gammeldags media jobbar -hur man ska förstå den.

Till att börja med märker jag att många inte förstår skillnaden mellan olika sorters artiklar.

Många kan inte förklara skillnaden mellan en krönika och en nyhetsartikel!

Eftersom det är viktigt att kunna avgöra vad som är vad i media och jag trott att det tillhör normal allmänbildning blir jag ganska förfärad.

Ännu mer förfärad blir jag när folk säger att de skiter i skillnaden!

Det är faktiskt ytterst en demokratifråga –Donald Trump skulle sannolikt inte ha blivit USAs nästa president om folk kunnat avgöra vad som är vad i mediebruset!

Vi slår upp en gammeldags papperstidning. Vad hittar vi där? Jo först en

1. LEDARE. Någon i redaktionen, vanligen redaktionschefen eller chefredaktören, tar upp angelägna ämnen. De får säga vad de vill och tycka.

Sedan har vi några

2. NYHETSARTIKLAR. Där ska reportern berätta om något som hänt, till exempel att ett stall brann ner. Där har vi “who-what-when-where-why” som jag fick lära mig på min journalistutbildning i USA för länge sen. Vad hände (stallet brann ner). Var brann stallet ner? När? Vem drabbades och varför uppstod branden? Inget tyckande får förekomma i nyhetsartiklar.

Sedan ett

3. REPORTAGE. En journalist är utsänd och berättar målande om något. Kanske ett besök på en ridskola eller på en anläggning där de jobbar med att hjälpa autistiska barn. Inget tyckande i regel.

Ytterligare några sidor fram finns ett

4. REFERAT från en tävling. Kort redogörelse för händelseförlopp och presentation av resultat. Inget tyckande.

Sedan kommer en

5. KRÖNIKA.
Krönikörer är utvalda skribenter. De behöver inte vara journalister utan har ett kompetensområde eller är på annat sätt intressanta. De ger tidningen personlighet och får tycka, nej ska tycka rentav. Tidningar väljer krönikörer med stor omsorg därför att de ger tidningen sin karaktär. Att vara krönikör har hög status. Därför får inte vem som helst skriva en krönika.

Vi bläddrar på och där har vi ett

6. PERSONPORTRÄTT av någon framstående person. Till detta krävs lyssnande journalister med blick för människor. Inget tyckande här, journalisten är osynlig i arbetet och allt ljus är på den intervjuade.

Sedan kommer en

7. DÖDSRUNA –en artikel om någon som just gått bort. Kändisars dödsrunor skrivs ofta i förväg. Förr eller senare kommer ju folk att dö, liksom, lika bra att ha det gjort. Det är ett typiskt sommarvikariejobb att få skriva dödsrunor. Inget tyckande i dödsrunorna!

Jaha, och sedan har vi

8. NOTISER -det är nyheter i kortformat. Inget tyckande utan bara fakta.

Och så en

9. DEBATTARTIKEL. Någon är uppröd över någon och har tänkt att nu jäklar måste det här bli sagt, och så har hen knåpat ihop en text till tidningen som tidningen tog in.

Någonstans mot slutet kanske ett

10. KÅSERI -en harmlös, charmig, rolig text, kanske där för att mjuka upp ett annars väldigt seriöst innehåll.

Och till sist;

11. En sida med INSÄNDARE! Vem som helst kan skriva insändare. De utgör inte minst i lokaltidningar en viktig länk till läsarna som känner sig sedda och får komma till tals.

Så många olika sorters artiklar kan alltså ingå i en vanlig tidning, och över innehållet bestämmer redaktörerna.

ANNONSER däremot är inte artiklar, de är reklam.

Hästtidningar får mellan varven ganska mycket skit i sociala medier. Men om all befintlig hästmedia la ner, vad skulle vi få? Bara en massa bloggar och lös information.

Vilka skulle samla och föra fram hästforskningen, vilka skulle bevaka de stora evenemangen, vilka skulle spegla stjärnornas liv och göra dem till stjärnor?

För visst vill vi ha stjärnor?

I sociala medier är det som sagt gränslöst. Där råder idag total anarki, och den är inte helt ofarlig (Donald Trump säger jag bara).

Till all gammelmedia och nya sociala media har det också kommit en störtflod av bloggar (som denna) och vad gäller bloggar finns inga regler alls!

De där jäkla bloggarna, de skriver precis vad de vill hela tiden!

Dessutom har det uppstått en hel del oseriösa “nyhetssidor” där icke journalister kallar sig för journalister och väljer ut ämnen som de pushar stenhårt, i egna syften.

Här struntar man blankt i att följa etiska regler och det är rena vilda västern. På de här sajterna är det svårt att se vad som är en krönika, en nyhetsartikel eller ledare. Mycket av det är ren dynga.

rasistbild-550x328

Det ÄR en djungel! Jag förstår verkligen att förvirringen angående media växer!

Allt förändras, och det ganska snabbt.

Allt måste utvecklas. “Gammelmedia” måste hänga med och har aldrig stått inför sådana utmaningar som nu. Vem som helst kan torgföra vad som helst idag -och gör det också.

Men traditionell media måste finnas kvar. Med sin integritet, med sina ramar, sin struktur och sina etiska regler.

Ibland kan de verka både fyrkantiga och rentav fega, men de måste finnas kvar, som stabila bryggfästen bland allt det andra som sköljer över oss.

Och alla måste kunna skilja agnarna från vetet!

Jag tror det vore bra om skolorna la in media som ämne, och det tidigt. Förklarade hur tidningar jobbar, hur man känner igen skräpmedia och vad som är skillnaden.

Jag hade precis avslutat den här sista meningen när vår medryttare Tyra kom till stallet och berättade att hon har en lärare som är stenhård med att de ska kunna skillnaden mellan olika sorters artiklar och olika media och med att ge källhänvisningar. Hon går i nian.

Låter bra! Hoppas det blir många fler lärare som han!

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer