Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Stockholmare, landets tillåtna mobboffer.

Stockholmare, landets tillåtna mobboffer.

Av Ulrika Okategoriserade 07 Feb 2016

Det är ännu vinter, och vi har redan varit på årets första skåneresa i hästeriets tecken.

Det är ett attans resande till Skåne. Fram och tillbaks, fram och tillbaks. Förra året tror jag det var sju vändor. Glurr, glurr, glurr säger det på alla mackarna längs E4:an. Vi har tankat på varenda en.

Alltså skåningarna! Vi har funderat på dem. Och så mobbad som man blir i det här landet som stockholmare så måste man få ge tillbaka lite.

De är väldigt bortskämda med banor och tävlingsplatser. Jag vet inte om det är sant, men någon sa att skåningar åker inte på tävling om det är mer än 45 minuter att köra!

Iallafall, det är när vi åker neråt (eller uppåt) som det går upp för oss att det är vi stockholmare som är annorlunda. Alla verkar tro att vi är rika som troll, klena, arbetsodugliga, tafatta och dryga.

Alltså, var kommer dessa grundlösa fördomar, dessa upprörande vanföreställningar ifrån!?

Det finns stockholmare som går runt med bedrövligt tunna plånböcker som en hund tuggat på!

20160207_115734

Och som kör runt i buckliga gamla bilar som när som helst kan lägga av.

20160207_115803_resized

Rika som troll? Jo, tjena!

Skämt åtsido, det är klart att jag kan köpa en ny plånbok! Men det finns rätt många stockholmare som sover på gatan. I jämförelse med dem är alla andra rika som troll.

Iallafall, vi älskar våra skåneresor. När vi passerar Skåneporten därinne i blandskogen jublar vi alltid. “Skååneeeee!! Yay!”

Fråga oss inte varför vi älskar Skåne så mycket när inte Skåne älskar oss. Ett tragiskt fall av obesvarad kärlek.

Så är det att vara stockholmare: vi gillar alla, lite korkat och aningslöst. Men ingen gillar oss.

När vi passerat Skåneporten har jag kört minst fem timmar och Saga är jättetrött på att sitta i bilen och börjar imitera skånska. Hon har blivit rätt bra på det.

– Jaow då äe vi dåu häer i Sköune! Va steur de på skylten? Åustårpp! Va de ente på denn täevlingenn i Åustårpp som dummaren va så himmla streng?

I höjd med Helsingborg får Saga riktigt djuplodande funderingar.

– Är det möjligt att gå från stockholmska till skånska?

– Vad menar du?

– Om jag bor här ett tag, kommer jag börja prata skånska då?

– Kanske. Du är ju en sån som plockar upp dialekter.

(jag censurerar vad hon utbrast här)

– paus-

– Mamma. Skåningar. Tänker de på skånska?

– Ja så måste det väl vara.

– Drömmer de på skånska också?

– Men vad tror du???

– Men alltså om jag skickar ett sms till en skåning, läser de det på skånska då?

– Ja, antagligen!

Och så skrattar vi. Det är väl det som är det dryga med oss stockholmare kanske. Att vi tror att vi är normen. Vårt sätt att prata är det rätta liksom.

Så vi får väl ta att alla hatar oss och vill göra ner oss! Värst är det dock norrut. Jag har nästan all min släkt i Norrland, så jag vet.

Jag är faktiskt född i Luleå och har 50 procent fjällbäcksrent kirunablod. Men tro inte att det ger några poäng, det är var man bor och hur man pratar som avgör hur man ska bemötas.

I Norrland är man är inte vatten värd. Jag har en vän, en stockholmare, som jobbar i Norrland. Då och då frågar folk var han kommer ifrån. Och när han säger det häver de ur sig saker som “stackars dig!”

Folk från andra håll i landet får tydligen säga vad som helst, saker som stockholmaren aldrig skulle drömma om att säga till dem. Som:

– Sånt där berip int en sörlänning.

Norrlänningarna blir jag inte klok på, för bland dem finns både de mest underbara OCH de mest oförskämda svenskar jag mött.

När Saga och hennes kompis var prao-elever på ett tävlingsstall i Skåne var en av hästskötarna från Norrland.

– Var kommer ni ifrån då, sa hon till Saga och Elin.

– Vi är från Stockholm.

Det blev helt tyst och tjejen glodde på dem. Sedan nästan spottade hon med avsmak ur sig det förfärliga ordet:

– S-t-o-c-k-h-o-l-m????

De kunde lika gärna ha sagt att de var från Mars. Nå, de jobbade hårt utan att gnälla. ”Bästa praktikanterna nånsin” sa ryttaren när de åkte hem.

Är det något vi stockholmare gör så är det jobbar, fast långt ifrån alla tjänar mer än folk i övriga landet. Missuppfattningen att vi alla är rika gör mig galen.

Som på hästföretagarkursen jag gick för några år sedan. I Skåne. Kursledaren tog gång på gång upp stockholmare som om vi vore någon egen art som markant skilde sig från andra svenskar.

– Stockholmsdamerna! De kan betala! utbrast hon.

Där satt jag och bara häpnade. En kändistränare höll föredrag och sa att hon tog 25 procent högre pris av stockholmsryttarna.

Tack så mycket för att ni tycker att det är okej att skinna stockholmare och tack för att ni buntar ihop oss alla med de som bor i Danderyd och på Östermalm!

Jag har kollat upp lite. En polis i Stockholm tjänar i genomsnitt 29 000. I Norrland 25 000, på Gotland 28 000. Samtidigt kostar stockholmarpolisens bostad galet mycket mer än både gotlänningens och norrlänningens.

Men tillbaks till Skåne nu. Skåningar är ändå ganska sköna, de verkar mest bara vilja retas. De är väl nöjda där i Sveriges hästmecka där allt de behöver finns på max en timmes avstånd.

I somras var det en skånsk tränare som sa:

– Ni ska ta oxern där. Vet stockholmarna vad en oxer är? You know, two sticks on top!

Sånt får man liksom ta om man råkar vara stockholmare. För sådana är de oskrivna umgängesreglerna i vårt land. Och eftersom vi stockholmare är så otroligt väluppfostrade så bjuder vi på det!

🙂

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer