Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Självmord och förstörda liv. När djurskyddet glömmer människorna.

Självmord och förstörda liv. När djurskyddet glömmer människorna.

Av Ulrika Okategoriserade 30 Jan 2018

Länsstyrelsen har gjort det igen.

Denna gång var det en mjölkbonde i Skåne som inte orkade mer.

Den 27 december tog han sitt liv.

På bordet låg ett brev från Länsstyrelsen som han just öppnat.

Källor jag varit i kontakt med hävdar att det inte var något fel på bondens djur.

Länsstyrelsen ska också själva ha menat att det inte var så allvarliga fel med djurhållningen, men kände sig ändå tvungna att skriva 16 A4 till mannen och beordra åtgärder.

Detta var några dagar efter jul. Mannen fick brevet, och hängde sig.

Det tredje självmordet i en djurskyddsfråga, mig veterligen.

Nu kan det förstås misstänkas att mannen redan innan Länsstyrelsen kom med sina pekpinnar mådde dåligt.

Men det blev väl för mycket för honom att jobba 7 dagar i veckan med korna, som var hans liv, och sen få höra av att han gjorde fel.

Alla människor fixar inte att få 16 A4 från en myndighet.

En annan kobonde i Skåne gav också upp nyligen. Han hade läs-och skrivsvårigheter. “Man kan inte ens jobba som bonde längre” sa han till lokaltidningen.

Han tog inte sitt liv, men gav upp.

Skulle inte landsbygden leva? Skulle inte hela Sverige med och allt det där?

Vad är problemet? Låt mig gissa.

Ens gård är ens Hem.

Gård och djur är så privat som något kan bli.
Att någon plötsligt och utan förvarning klampar runt på ens fastighet och kollar på ens djur eller mäter och har sig i ens byggnader, det är en sjukt obehaglig upplevelse.

Det måste vara därför så många av de här historierna spårar ur.

Känslan av intrång och kränkning.
Man kan också få besök när man inte ens är hemma, och det har hänt att djur avlivats utan ägarnas vetskap.

I boken ”Vi har avlivat din häst, den ligger under pressenningen” beskrivs baksidorna med vårt djurskydd som det bedrivs idag. Bland annat fall där de avlivat fel häst.

Boken är skriven av veterinären Per Michanek,
Anders Thelin och Lars-Ola Borglid, och kan beställas från till exempel Bokus.

Vi ska vara glada att vi har ett starkt djurskydd.

Men det slår rejält jävla snett ibland.

“Den som inte har något att dölja behöver inget frukta” skev någon.

Men är det så, verkligen? Även gårdsägare som försöker göra allting rätt hamnar i kläm.

Ett färskt exempel på det är när Länsstyrelsens gav en bonde/hästägare 100 000 i vite för att hans nya stallbygge, som han tvingades göra för att en balk var 10 centimeter för låg, tog för lång tid!

Läst ATL:s artikel om det HÄR.

Länsstyrelsen i Skåne är fruktad för sin nitiskhet.

Samtidigt släpper Länsstyrelsen i Stockholm gång på gång igenom en man som otaliga gånger anmälts, och vars hästar ser ut så här:

Den översta är en hingst, den undre bilden visar ett dräktigt sto dagen innan hon fölade.

Bilderna togs i våras. Länsstyrelsen var ute, efter några månader såg hästarna bättre ut.

Men sedan såg grannar hur hingsten gick ensam ute på nyårsnatten,
utan täcke i hällregn och himlen full av nyårsraketer.

Länsstyrelsen, förklara varför ni är som illrar på somliga som försöker göra rätt, medan ni släpper igenom andra som gång på gång anmälts!?

Jag förstår att jobbet inte är lätt. Men det är väldigt olika hur det slår.

Jag vill att vi ska ha ett bra djurskydd!
Ett djurskydd som skyddar djur när det behövs, men som inte knäcker vissa människor medan de som verkligen borde stoppas slinker undan.

Att jobba med djur har förr alltid setts som en “enklare” syssla,
men idag gäller det att vara både mentalt stark och klara av myndigheter och byråkrati.

Människor som saknar talets gåva och som inte är kapabla att hantera travar av papper från myndigheter måste få hjälp!

Även jurister tycker att regelverket kring djurskyddet ofta slår fel
, och för hårt. Det blir flera straff i ett (vite, förlust av försörjning och ibland både hem och verksamhet, samt ibland djurförbud).

Och i vilket annat sammanhang är det okej
att en myndighet gör oanmälda besök gång på gång, besök som den besökte tvingas betala tusentals kronor för?

Samtidigt är väldigt många av de anonymt anmälda ”fallen” grundlösa, omkring 50%. Vilket reursslöseri!

Djurägare känner sig rättslösa.

Drabbade kan, om de är kapabla och pallar, överklaga hos förvaltningsrätten. Men förvaltningsrätten är svag gentemot Djurskyddslagen.

Som det är idag mår både människor och djur dåligt i djurskyddets namn.

Det kan väl ändå aldrig ha varit meningen med djurskyddslagen?

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer