Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

När kvinnorna tog plats i sadeln -så gick det till.

När kvinnorna tog plats i sadeln -så gick det till.

Av Ulrika Okategoriserade 08 Mar 2017

Idag kallas ridning för “tjejsport”. Vilket den inte riktigt är. Det är en blandad sport för både män och kvinnor, unga och gamla.

En mormor kan tävla mot sin dotterson, och ingen tycker det är konstigt.

Men historiskt sett har hästar varit en ytterst manlig grej, och är det ännu på många håll.

Hästen har alltid varit en statussymbol, ett värdefullt djur, gårdens stolthet.

För adel och kungligheter var det viktigt att visa upp vackra, fina, välskötta hästar.

Hästen var mannens.

Han red den, körde den, skötte den. Kvinnorna fick sköta höns, får, kor och grisar.

Hästen var mannens. Den var arbetsdjur på åkern, vagnshäst och ridhäst, partner i krig.

Hästen innebar möjlighet att förflytta sig. Kanske var det mannens motiv till att hålla kvinnan på en armlängds avstånd från hästen -hon skulle vara hemma, där man hade koll på henne.

En kvinna som kunde rida kunde ju sticka iväg!

Kvinnliga krigare har förkommit, och nog har kvinnor då och då suttit till häst för förflyttning, men då helst i en vagn. Som en man lämpligen körde.

Hästen var mannens.

I adel och överklass hände det att kvinnor red. Då ofta för att komma med männen ut på jakt eller för att njuta av ägorna någon söndag eller så.

Då såg man till att de red i damsadel.

För att komma upp i damsadeln var kvinnorna tvungna att ha hjälp av två män -kavaljerer (från latients caballerius -hästskötare).

Den ena kavaljeren höll i hästen, den andra hjälpte damen att komma upp i sadeln.

Det skulle inte vara lätt!

Idag tycker vi att damsadel är lite tjusigt -men att förvägra kvinnor att rida grensle var inget annat än ett kontrollmedel.

Det har dock alltid funnits enstaka kvinnor som trotsade damsadelstvånget och andra restriktioner. Drottning Kristina gjorde lite som hon ville och “red som en hel karl”.

Det sägs att hon red grensle, även om det på målningar inte ser ut så.

Hästen var mannens så länge den var det coolaste som fanns. Det förändrades drastiskt när motorfordonen kom.

När lastbilar kunde frakta saker, när traktorer ersatte hästen på åkern och när pansarvagnar tog striden i fält blev hästen ute.

Och det blev brytpunkten. Nu släpptes kvinnorna upp i sadlarna -grensle.

Sedan kom den andra hälften av 1900-talet, med ridskolorna, Ridfrämjandet och en helt ny tid.

Hästar blev fritidsintresse för kvinnor och flickor, vanligt folk!

Ridning är världens mest jämställda sport!

Men även det har varit en kamp. Att kvinnor skulle tävla har inte alltid varit självklart. Ett vanligt scenario var att överklasskvinnor som hade fina hästar lånade ut dem till militärer som tävlade dem.

Men så började en del av dessa kvinnor kräva att själva få tävla sina hästar.

Danskan Lis Hartel var den första kvinnliga olympiern (dressyr 1948), en bragd hon gjorde som delvis förlamad av polio!

Vilket underbart foto! Militärerna gör honnör medan Lis torkar sina glädjetårar.

Fälttävlan var stängt för kvinnor internationellt fram till mitten av 60-talet. Det ansågs för farligt för kvinnor.

Det var England som bröt vallen. De hade ett mycket framgångsrikt ekipage med en kvinnlig ryttare, och de krävde att hon skulle få vara med.

Tack, England. När jag ser de kvinnliga fältisarna komma dundrande över banorna ryser jag; här kommer kronan av kvinnlig frigörelse!

Väderbitna, starka, underbara kvinnor som skiter i sin ålder och bara fortsätter att utmana sitt mot, långt bortom både 40- och 50-strecket.

Varje gång jag ser en liten knatteflicka kravla upp i en sadel tänker jag: bra där! Här börjar en resa.

I den här världen måste kvinnor vara starka.

Och det vet vi ju alla, att hästar gör oss starka.

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer