Stora Enso stallpellets

Mammor på gränsen till nervsammanbrott

Mammor på gränsen till nervsammanbrott

Av Ulrika Okategoriserade, Ponnymamman tycker 11 Okt 2015

Träffade på henne igen. Det hysteriska kontrollfreaket. Hon sprang efter sin stackars unge i stallgången och tjatade så att stresshormonerna stänkte om dem båda.

Jag har träffat hennes sort förr, tvingats dela stall med dem.

Här är en sann historia:

Det var en gång två små ponnytjejer, tio och elva år, som skulle rida ut tillsammans. Det var mitt i den ljuva högsommaren. Då ringer den ena flickans mamman till den andra mamman.

– Vart tycker du att de får rida?

– Tja, de kan väl rida vart de vill, bara inte så mycket på bilvägen kanske.

– Nej på bilvägen får de ju absolut inte gå! De vill rida barbacka, får de det för dig??

Mamma nummer två drog ett djupt andetag. Mamma nummer ett var alltid orolig för något och trodde alltid att allt skulle gå åt helvete.

– Jag tror inte att det är någon idé att vi försöker bestämma vart de ska rida, för så fort de är bortom synhåll gör de iallafall som de vill. Och att rida barbacka är ju bra för balansen.

– Jaha! Men jag tycker nog att de måste ha sadel ändå. Tänk om de ramlar av!

Mamma nummer två mindes sin egen barndom då stallet var en fristad från vuxna, en magisk värld av hö, halm och varma mular där barn fick vara ifred. Någon gång red de vilse, då gick det inte att ringa efter hjälp utan de fick lösa problemet själva. Möjligen fick de några frågor vid middagsbordet om vart de ridit, men någon detaljstyrning var det inte tal om.

Tjejerna red iväg, den ena barbacka och den andra med sadel, för att hennes mamma skulle vara lugn. De ramlade inte av och det hände ingen olycka.

Behöver jag ens berätta att den första mamman också la sig i när barnen var oense och självklart alltid tog parti för sitt barn. Vilket ledde till att barnen slutade umgås.

Och det var en gång en annan mamma, som ringde sin stackars överbevakade unge var tionde minut på mobilen och hade dille på att 13-åringen måste ÄTA när hon kom till stallet. Vad som helst, chokladkakor eller mackor eller glass, bara barnet åt! Som om hon skulle dö annars. Ibland låg flickan hemma med migrän. När mamman var med i stallet själv röjde hon runt som en elvisp, uppvarvad och stressad.

“CHILLA, mamma”, vädjade dottern.

De här mammorna är inte bara tröttsamma, de förstör faktiskt livet för sina barn. Och för alla andra som måste vistas i deras närhet. De verkar helt oförmögna att se hur påfrestande de är. Man önskar verkligen att det fanns ett chill pill att ge.

Inte konstigt att det ofta är just deras barn som slutar rida.

Säkerheten har aldrig varit högre. Barnen har hjälm, säkerhetsväst och mobil. Ändå är föräldrar oroligare än någonsin.

Jag säger som barnen: chilla. För annars är det inget kul. Släpp barnen och lita på att de klarar saker själva. Om du ständigt är där och övervakar och kontollerar, hur ska de då kunna växa och utvecklas?

/Ulrika

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer