Helt om! Jag säljer inte. Hur min häst blev min nya häst.

Helt om! Jag säljer inte. Hur min häst blev min nya häst.

Posted by Ulrika in Okategoriserade 21 sep 2017

Ibland måste man tänka om. Ibland ser man inte guldkornen som ligger där och glittrar i ens eget stallgrus för att man är så låst i sitt eget tänkande.

Kanske var det något som sjukgymnasten sa.

Eller så var det något som min 15 år äldre kompis Titti sa.

Titti är världens skönaste. Hon var 60 och hade alltid varit hoppryttare när hon sa: nu ska jag börja med dressyr!

Och så tog hon sin egna uppfödning efter Quite Easy och hade på nolltid kvalat till medelsvår.

Bara sådär.

Men iallfall. Jag hade äntligen masat mig iväg till sjukgymnast
för att få ordning på min kropp som värker här och där, mycket värre än jag vill medge faktiskt.

Och när jag satt där på hans brits och bortförklarade varför jag inte rider så mycket längre så kände jag att jag liksom … ljög.

Vi har väl alla någon jobbig kompis som bara gnäller. Som bara tuggar samma gamla klagovisa på repeat om något de fastnat i.

En sån som man bara har lust att hälla en hink isvatten över.

Och nu var JAG den där gnällspiken som behövde få en hink isvatten över sig.

Sjukgymnasten sa att det nog vore bra om jag kunde rida mer.

För att göra en lång historia lite kortare så la jag ner min ridning för tre år sen.

Sagas tävlande krävde all tid och alla pengar, jag orkade helt enkelt inte och jag hade inte råd med lektioner och då blev det ingen röd tråd.

Sen dess har jag bara ridit ut lite, och inte ens det i långa perioder.

Och gått upp i vikt och tappat styrka och kondis.

Men som sagt, där satt jag på britsen hos sjukgymnasten och hörde mig själv mala på.

Sen pratade jag med Titti, och jag sa att blä, jag måste ta tag i att sälja vår unghäst, för han är inget för Saga, jag orkar bara inte lägga ut annons.

Jag var helt inrutad i mitt gamla tänk att jag inte har tid och allt det där. Men nu är ju det inte sant längre!

Saga är äldre och tar mer ansvar själv.
Hennes pappa är hemma mer och kör mycket till träningar. Vårt nya lilla företag går allt bättre.

Och så sa Titti:

– Måste ni sälja honom? Ska du inte ta honom själv då?

Han är en dröm att rida, han vill bara inte gå fälttävlan. Han är den första häst vi haft som inte tycker det är jättekul med terräng, något som vållat oss lite huvudbry. Kan såna hästar ens finnas, liksom?

Men jag hade ställt mig in på att vi skulle byta ut en av våra skrotbilar för pengarna.

Till saken hör att jag har en häst, hans mamma.
Men hon går med föl nu, och blir tretton. Här är hon för ett par år sedan:

– Tänk om hon blir halt, och så har du sålt honom, sa Titti. Du kommer aldrig förlåta dig själv.

När Crescendo föddes sa jag till mig själv, att det här skulle bli Sagas häst. Jag skulle inte !! fästa mig vid honom på det sätt som jag fäst mig vid mina andra uppfödningar.


Sagt och gjort! Jag har faktiskt haft en sund distans till honom.

Jag är ganska stolt över det!

Men han vill alltså inte bli fälttävlanshäst.

Dock är han ljuvlig i dressyren med guldgalopp.

“Har jag råkat föda upp en dressyrhäst?…”
tänkte jag med förundran en dag.

Ja, han har ju faktiskt det fina Donnerhall-blodet genom sin morfar Danzas, och hans pappa Crelido gick både svår hoppning och svår dressyr. Och Weltmeyer har han också.

Men nej, han skulle säljas om han nu inte passade för Saga.
Det var faktiskt på vippen i början av sommaren. Men köparen drog sig ur i sista stund för att han krubbiter.

Vilken tur!

Nu till när det gick upp ett ljus:

Förra veckan red jag ut med stalltjejerna. Vi kom på en stig längs en väg och tog en galopp.

Bakom mig studsade Crescendos glödheta mamma upp och ner och bockade och busade.

Framför oss låg My på sitt fullblodssto som gick fortare och fortare, jag undrade vad som stod på och rätt som det var tvärnitade fullblodet på något och stackars My for i gatan.

Bara Crescendo skötte sig.

Min impuls var att rida upp och ta fullblodet, vilket jag också gjorde, så att hon inte sprang ut i vägen.

Och då liksom märkte jag att jag var ett med hästen jag satt på.
Han fattade precis och vi fångade in fullblodet.

“Men -du är ju MIN häst!” for det genom mitt huvud.

Självbedrägeriet hos sjukgymnasten, Tittis visdomsord, en ridtur där bara han skötte sig. Insikten om att hans mamma faktiskt blir äldre.

Det var liksom det som behövdes för att jag skulle vakna.

Sedan jag fattade det här beslutet har jag känt mig GLAD!

Han kan till och med ha sin mammas sadlar, han är frisk och sund som henne och lättfödd, alltså billig i drift.

Och han är en underbar barnvakt åt sin lillebror (som SKA bli Sagas nästa stjärna!):

Han får bli kvar. Vi kan köra skrotbil ett tag till.

Idag kl 15 tar jag en dressyrlektion!

Här är Saga, och hästen som alltså inte blev hennes, utan min:

Kommentarer från Facebook