Stora Enso stallpellets

Frågor jag får och tankar om att blogga. Mitt liv som Ponnymamman.

Frågor jag får och tankar om att blogga. Mitt liv som Ponnymamman.

Av Ulrika Okategoriserade 07 Okt 2017

“Hur är det att vara en stor bloggare?”

Jag får frågan ibland. Tja, vad ska jag svara?

Jag har ju lite svårt att se mig som det själv.

– Det är intressant, brukar jag svara. Lite konstigt. Och kul.

Det är också mycket ensamt. Att vara frilansjournalist, som jag var i över 20 år, är också jäkligt ensamt. Sitta ensam hemma och skriva, det är ju lite rubbat.

Men då kunde jag ringa någon annan frilans. Det fanns oftast någon att bolla med.

Som Ponnymamman har jag ingen att bolla med. Jag diskuterar sällan något jag skriver om med någon annan, iallfall inte innan.

Vem skulle orka med det förresten?

”Är du journalist eller bloggare egentligen?” kan folk fråga.

Sanningen är nog att jag ”är” både och, jag kan ju det journalistiska hantverket och regelverket, men jag väljer idag att inte jobba med journalistiken, då mediabranschen är i kris och ersättningen har sjunkit i över 10 år.

Jag får ut mitt behov av att skriva i bloggen.

Det var en underlig process att gå från journalist till bloggare.

En del journalister ser ner på bloggare, ja rent av föraktar bloggare.

De snor gärna idéer från bloggare dock, det varierar hur snyggt det görs.

Inte en enda gång har någon journalist frågat hur jag upplever skillnaden mellan att jobba som journalist och att blogga.

De är nog inte intresserade.

Själv tänker jag ständigt på denna skillnad. Varenda dag nästan.

Det finns två stora skillnader: friheten och genomslagskraften.


Som bloggare kan jag göra som jag vill,
det kan inte en journalist.

En journalist måste få sin redaktörs godkännande om vad som ska skrivas och hur, och när journalisten lämnat in sin text kan tidningen stryka och ändra. Och så ska det också vara.

Journalister får oförtjänt mycket skit,
men de är bara fotsoldater, makten ligger hos redaktörerna.

Iallfall, när jag insåg att jag inte längre lydde under en redaktör var det till en början mycket förvirrande.

Friheten var överväldigande.


Och när jag upptäckte att jag hade hundra gånger större genomslagskraft
som bloggare blev jag chockad.

Det är nu drygt fyra år sedan jag började. Ursprungligen hette bloggen “Mitt liv som ponnymamma”, men när Tidningen Ridsport ville ha den på sin webbsida var det namnet för långt, så de döpte om mig till “Ponnymamman”.

Jag hade då jobbat som frilansreporter för Ridsport i 10 år. Jag var 47 år och tänkte skriva lite skojiga inlägg om vårt ponnytävlingsliv, nu när jag då en gång för alla blivit indragen i det.

Och folk roades av mina inlägg. Jag hade redan som barn talang för att skriva roligt.

Men sedan har jag ju andra sidor också,
de knackade på inifrån och ville också vara med. Jag gillar att sätta fart på saker.

Någon gång skrev jag att barn borde mocka sina boxar själva, och då skjöt läsarsiffrorna iväg.

Herregud, vilket liv det blev om det där!

Där lärde jag mig, att det som rör människors allra gråaste vardag, deras vanliga liv och hur de gör saker hemma, det betyder mest för dem.


Tar man upp något så vardagligt som mockning, då går de igång.

Med åsikter kommer mothugg och diskussioner, och det måste man tåla.

Diskussioner driver saker framåt, det är bra.

Ibland frågar folk om jag inte får slut på idéer.

Nej, tvärt om, jag hinner inte med att skriva allt.

Jag tar upp frågor jag tänker på, ibland hakar jag på debatter som pågår. Jag har ingen strategi, ingen “agenda”, utan det har kommit som det fallit sig liksom.

Ibland har det blivit väldiga debatter.
P1 dokumentär, Uppdrag Granskning och Dold är några som spunnit vidare på mitt arbete.

Jag har tagit upp ämnen som hästsporttidningarna inte vågat ta i. De sexuella övergreppen inom ridsporten till exempel, varför var det en helt oberoende bloggare och sedan icke-hästmedia som till sist tog ett grepp om den heta potatisen?

För att hästmedia undvikit det i alla år. Det ämnet är för farligt.

Det är rätt udda med en tant på 50 + som har många läsare, eller hur? Familjen har vant sig.

En dag när jag var lite ledsen sa jag: nä, tänk om jag skulle lägga ner Ponnymamman.

Saga blev alldeles utom sig.

– Va!? Är du inte klok! Du behövs ju, mamma! Du ska INTE lägga ner bloggen!

Och just för att jag är ganska livserfaren en tant, som inte har mitt levebröd inom sporten eller hästeriet, så väjer jag inte för något.

Jag är “obekväm”. Någon som måste “hanteras”.

– Du är som ett helt jävla grustag i skon, du gör folk nervösa! sa en förbundsanställd nyligen.

Jo jag vet, men jag kanske inte vill kännas vid det där. Men nu är det som det är, och jag ångrar nästan inget jag skrivit.

Jag har lärt mig mycket om människor under de här fyra åren, också att man måste vara lite försiktig med nya människor.

Tyvärr.

OCH med redan bekanta.

Jag har jag lärt mig att om man råkar träffa folks dåliga samvete, då slår det gnistor.
”Kastar du en pinne in en hop med grisar, då skriker den gris som blir träffad” lyder ett gammalt ordspråk.

Jag är inte överkänslig och debatterar gärna, men det är lite småjobbigt när ens egna facebookvänner hakar på och börjar dela ett hatdrev som pågår mot en, vilket hände för ett tag sen. För att man råkat trampa på en öm tå hos dem själva.

Grisen och pinnen.

Det finns SÅ MYCKET som jag INTE skriver om!

Jag känner till fulspel och dramer och intriger som platsar i vilken såpa som helst,
grejer man knappt skulle kunna hitta på, och har själv varit mitt i några, men nä, jag skriver inte om allt.

Iallafall, jag har lärt mig mycket om människor under mina år som bloggare.

Och så är det ju så litet i den här ankdammen. Värst av allt är nog när bekanta skriver skit om en på ställen där de tror att man inte kan se, men sedan är jättetrevliga mot en på tävlingar.

Det beteendet är riktigt creepy!

Det kostar som sagt att ta upp svåra saker.

Men tro mig, det har varit värt det, och jag väljer mina strider,
hela tiden.

Och just det, man kan bli polisanmäld också.

Och man kan bli kontaktad av folk som vill att man ska föra privata vendettor åt dem, eller vill att man ska driva debatter som man inte hinner eller orkar med.

Det säger man bara nej till, så vänligt man kan.

Men de positiva sakerna väger över med råge.

Man kan få en kram av en vilt främmande människa, som bjuder en på fika som tack för något man skrev en gång.

Man kan få ta del av fantastiska, djupt berörande berättelser.

Man kan få vara med om att fina glada människor kommer upp och pratar på tävlingar.

Man kan påverka. Faktiskt påverka.

Man kan hitta sin dotters drömhäst och man får utan att någon stoppar en berätta om hela sitt hästliv, från gödselstacken till Europamästerskapen.

Man kan ha sån tur att företag vill sponsra ens dotter med kläder och hästgrejer.

Man kan få en varm jacka åt sig själv, och en alldeles egen hjälm, man kan få hjälp att åka till ett EM.

Framför allt kan man få mycket kärlek och fina, värmande meddelanden i kommentarer och i inboxen, och känna att man kanske gör något ändå för någon.

Det är det finaste: läsarna. Utan er vore det inte så mycket idé det här.

Som journalist hade jag inte så mycket kontakt
med de som läste, men som bloggare har jag det. Och DÅ, när jag tänker på det, då känner jag mig inte ensam!

En annan fråga som kommer ibland: hur länge ska du vara Ponnymamman då?

Inte vet jag hur länge den där bråkiga kärringen tänker hålla på!

Jag är inte ens ponnymamma längre, och jag har tänkt på att ändra mitt bloggnamn, men någon sa att det är ditt varumärke nu, så nu får du bära ditt kors och heta det bara.

Inte vet jag hur länge Ponnymamman finns, men än har det inte tystnat under hjälmen.

Som åker på allt oftare!

Tack för att ni finns, tack för att ni läser ibland. Vare sig ni är med mig eller mot mig.

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer