Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Do or die, jag bestämmer: Denize.

Do or die, jag bestämmer: Denize.

Av Ulrika Gårdsliv, Okategoriserade 08 Feb 2018

Så här är det. Det här är min gård, och här styr jag med järnhov.

Mucka och du får veta att du lever.

Alla gör som jag säger,
och jag går vart fan jag vill. De smarta följer efter, de korkade kan gå åt nåt annat håll och bli uppätna, rätt åt dem isåfall.

Jag är Drottning Denize, och alla andra här ingår i mitt hov.

Jag är alla fördomar om fuxtston du har förkroppsligade, jag är alla fuxstons urmoder!

Jag var mattes första fux-chock. Hon var inte på plats när jag föddes, men de ringde mitt i natten och sa att nu är en prinsessa född.

– Det är ett sto, hade de sagt.

– JAA! ropade matte då.

– En fux.

– NEEJ! Det kan det ju inte vara?! utbrast matte förtvivlat.

Dagen efter hoppade hon i bilen och åkte till Uppsala där jag föddes och fick se det med egna ögon: en liten fux.

Men rysligt söt!

Så här var det. Mamma var ett svart, tjusigt, långbent fullblodssto.
Pappa Danzas e. De Niro var en svart, tjusig dressyrhäst.

Båda var omkring 168 centimeter höga.

Alltså trodde matte att det jag skulle bli ett svart, tjusigt, långbent föl.

Men det blev fux-chock!

Och inte bara det. Jag blev LITEN! Matte ljuger och säger till folk att jag är 160, men sanningen är att jag är 158 centimeter.

Det är skälet till att inte Saga gjort mig till sin nya, jag svär.

Hon är ganska lång och rejäl.

Men hon har vuxit upp med mig, jag tror inte hon minns en tid utan mig, och ridit mig har hon gjort sedan hon var liten. Även tävlat mig några gånger.

Mina korta ben är dressyrstammens fel. Om man tittar på gamla bilder av mina berömda förfäder ser man.

Av de fina hingstar vars gener jag bär
är jag mest lik farmors far Weltmeyer.

Taxen, Rödmyran, Röda faran kallar de mig.

– Min lilla Röda Ferrarri!
säger tanten när hon lycksalig går av min rygg.

Och jag är en dröm att rida. Ingen som suttit på mig har tyckt något annat.

Jag har en skalle värd miljoner, sa en hopptränare.

Kanske inte hoppteknik värd miljoner, men skalle!


Jag vill bara jobba och jobba.


Sedan har jag turbo i kubik också.
En nerv som ibland går igång, och då gäller det att kunna hantera det.

Det skulle bli sååå många blågula rostetter bara någon ville ta tag i att tävla mig!

Det dumma är att mina bästa år sammanföll med Sagas ponnyår, så de hade svårt att hinna med mig då.

Jag hade en halvbror, han var svart, och vi var oskiljaktiga.

Han fick tyvärr cancer och de fick ta bort honom.

Det var ett hårt slag.
Det tog år innan jag blev mig själv igen.

Två föl har jag fått.
Ett som blev fysiskt helt perfekt men som inte riktigt har ärvt min miljonskalle.

Jagmenar, stå emot och tramsa i terräng som är det roligaste som finns, vad är det!?

Hur kunde JAG få en så dum unge! Snygg men lite korkad.

Men han har ännu finare galopp än jag, säger de.

Matte typ gråter när hon rider dressyr på honom. Är det någon som kan göra dressyrtant av henne så är det han.

Annars är hon mer för fart och fläkt, tantan. Kolla, här var hon 48 år fyllda. Vi tar ett litet nerhopp här på Runsten.

I våras fick jag ett föl till, den där med krumma ben, de rätade ut sig sen, vi får se vad det blir av den.

Han var nästan lika stor som jag när de befriade mig från honom för någon månad sedan. Jag gnäggade några gånger för syns skull, men i hemlighet drog jag en lättnadens suck.

Jag grundlade det som matte kallar Fuxförbannelsen. Fyra hästar har matte fött upp, från och med mig bara fuxar.

Om inte den andra jag fick, Chill Out, heller vill gå terräng så ska han säljas. Det finns faktiskt en gräns för hur många föl man kan behålla, säger matte.

Jag är inte bara den bästa hästen min matte vet, jag har varit den billigaste också, för jag är aldrig sjuk och aldrig halt.

Lättfödd är jag också.

Jag är helt enkelt bäst.

Drottningen av Fuxfamiljen, själva juvelen i gårdens krona.

Jag föddes hos min matte, och jag ska dö hos henne.

Jag styr hennes liv. Tills döden skiljer oss åt.

När matte dör en dag, då hoppas hon att alla hästarna i hennes liv ska komma galopperande för att möta henne på andra sidan.

Det ska vi. Och jag kommer gå i täten.

Här galopperar vi en sommarkväll.
Matte och jag till vänster, Saga och Bonnie Bee till höger.

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer