Stora Enso stallpellets

Dansa med väggen. Om att vara farligt trött.

Dansa med väggen. Om att vara farligt trött.

Av Ulrika Gårdsliv, Okategoriserade 23 Okt 2016

Ända sedan ungefär 2010 har jag balanserat på utmattningens gräns, nästan hela tiden.

Som småföretagare jobbar man jämt, och med gård är det 7 dagar i veckan. Det finns inga tydliga gränser mellan fritid och arbete.

Som frilansjournalist vilket jag var i över 20 år (jobbar numera bara lite grand med det) är det mer regel än undantag att jobba helger och kvällar, helt utan mönster, och utan OB-tillägg. Och ingen trygghet heller.

Dessutom har min man också ett totalt ostrukturerat arbete med korta och långa perioder bortrest, och långa perioder “ledig” hemma.

Livet är alltså en enda ostrukturerad röra.

Semester är ett okänt begrepp för oss.

Jag har inte varit inne i väggen på riktigt, för det har jag bekanta som varit, och fullt så illa gick det inte för mig.

Men jag har absolut snuddat vid den.
Jag har känt dess svala andedräkt i min nacke. Jag har tappat minnet och orienteringsförmågan flera gånger.

Just min vägg är grå. Inte hård, mer som en madrasserad cell. Grå, lite sval och luddig. Som ett fönsterlöst rum med gråfluffiga väggar där du inte ser några konturer.

Så ser min vägg ut och jag försöker hålla den borta.

En av de värsta gångerna var senhösten 2014.
Min bransch journalistiken hade varit i en nedåtgående spiral i över ett årtionde och jag såg ingen ljusning. Hela tiden bråkade jag med redaktioner om skitsummor.

Först låg arvodena stilla i tio år, sedan sjönk de. Kraftigt. Alltmedan anställda klagade på tv-nyheterna att de inte fick mer än si och så många procent påökt.

Saga och jag hade varit ensamma i stort sett hela hösten med de olika jobben jag hade, hennes skola, tävlandet, gården och inackorderingarna.

Dåvarande förbundskaptenen i hoppning var rasande på mig för något jag skrivit och skickade långa utskällningsmejl. Jag har dem kvar i datorn, de är helt otroliga.

Återhämtningen var noll.

Så stod Saga där och tittade in i kylen.

– Mamma du måste åka och köpa mjölk!

Och då bara kom det. Utbrottet från helvetet. Det var det där lilla ordet “måste”. Jag pallade inte att höra ordet måste.

Det är rätt många måsten numera.

Någon stressforskare sa att det läggs hela tiden till saker vi förväntas göra, men det tas aldrig bort något.

Att välja el- och telefonabbonnemang, hålla på med pensionsplanering på kvällarna och källsortera
är exempel på plikter som tillkommit. Sånt ska inte bara göras, utan kräver också att man sätter sig in i det.

Och går det åt helvete med pensionen eller om man blir lurad av el- eller teleföretaget är det ditt eget fel, för du har inte läst det finstilta!

Vi är också rätt bra på att ställa krav på oss själva. Vi speglar oss i andra och vill inte vara sämre.

Måste, måste, måste, MÅSTE!

Jag orkade inte höra vad jag måste hela tiden.

– Säg inte till mig att åka och köpa mjölk! skrek jag.

Saga bara tittade på mig och sa att det måste vara nåt fel i huvudet på dig!

– Ja, det är det nog, suckade jag.

Så fick jag en glimt av något pratprogram på tv. Några tidigare utbrända människor berättade om kriterier för utbrändhet.

Jag hade alla.

ALLA.

Framför allt glömde jag saker.

I samma veva hade jag helt och hållet glömt bort ett telefonsamtal från en kompis. Vi hade bestämt en sak och det var helt borta ur mitt minne.

Totalt raderat.

Då blev jag riktigt orolig. Och hon också.

Det de där kvinnorna sa på tv:n fick mig att fatta ett snabbt beslut. Som antagligen räddade mig den gången.

Min man var på väg hem från arbete utomlands.
Jag åkte till flygplatsen och hämtade honom och sa: du får köra. Köp mjölk, och när vi kommer hem går jag och lägger mig i några dagar, och du och Saga får sköta allt själva ett tag.

På en hel månad skrev jag ingenting.
Jag provade på hur det var att inte vara journalist, och det var jätteskönt.

Kan inte säga att jag blev pigg som en lärka, men det förhindrade nog den totala kraschen iallafall.

Nu gällde det att ta fram kniven och skära. Det första jag tog bort var människor som sög energi.

* Åt helsike med krav från släktingar som man ändå inte står nära1

* Inga fler meningslösa fikor med bekanta som ändå bara är nyfikna och tänker skvallra om ditt liv för andra!

* Inga middagar med folk man ändå inte riktigt vill träffa!

Tyvärr har min trötthet också inneburit att jag inte orkat utveckla vänskap med nya människor
, och tyvärr har jag inte ens orkat umgås med dem jag vill umgås med.

Iallafall. Till slut fattade jag också beslutet att välja bort mitt yrke. Jag startade katthotellet, det tog ganska lång tid.

Under tiden behövdes diverse extrajobb vid sidan av, för A-kassa och sjuksrkivning och sånt existerar inte i vårt småföretagarliv. Att åka runt i hemtjänsten var rena avkopplingen jämfört med allt jag var van vid.

Vi kräver ALLT av oss själva idag. Allt ska vara lyckat, framför allt vi själva och vår eventuella familj och våra stylade hem.

Det räcker inte med att bara finnas till och ha det lite lagom bra, allt ska vara perfekt och man ska utveckla sig hela tiden.

”Be all you can be”.

Jag vet en människa som har det uttrycket tatuerat på sitt skinn…

Har man häst får man inte stå och stampa på Lätt B hela livet, nej vad ska vi då ha en häst för?!!?

Om den står och stampar på Lätt B!

Man måste utvecklaaas! Annars är det snudd på kriminellt att ha en häst!

Att ha en häst bara för få begrava ansiktet i dess man och komma iväg lite från stresslivet ett par timmar är inte riktigt okej. Fast jag är rätt säker på att 75% av alla som har häst har dem av det skälet.

För uttröttade hästmänniskor står valet ofta vid att kanske göra sig av med hästen. Om det är bra eller inte är väl från fall till fall.

För många är det just tiden i stallet som är livlinan, andningshålet, flytvästen.


Kvinnor tenderar att ha en massa onödiga krav
inte bara på sig själva, utan också på andra kvinnor.

Som när jag var klassförälder (man var tvungen). En ”duktig flicka” i klassföräldergänget drev igenom en julfest som ingen egentligen ville ha, bara för att ”det förväntades av oss” att fixa något varje termin.

Två dagar innan jul kom julstressade föräldrar pliktskyldigast dit med ganska trötta barn, och sen fick vi städa hela dagen efter.

Hur lyckades hon få oss att ge efter fast bara hon ville??

Skuldbeläggandet: ”Det förväntas av oss”.

Kraven i arbetslivet är kanske tre gånger så höga som på 80-talet. Jag vet, för det var då jag själv gick ut i arbetslivet.

Då hann man det man hann, resten fick vänta.
Man kollade inte mejl på kvällarna och folk kunde inte ringa och skicka meddelanden när som helst.

Tror inte det var någon större press att barnkalas måste vara perfekta happenings med cup cakes och underhållning.

80-talet. Jag minns mammor som läste romaner mitt på blanka eftermiddan.

Sådana här, haha:

search

De bara låg där på sofforna och läste!

Det borde vi göra oftare! Lägga oss ner och läsa romaner!

Har det någonsin varit så viktigt att kunna säga nej?

– Nej, jag måste inte baka några jävla cup cakes!

– Nej, jag tänker inte gå på mattekurs för föräldrar!

– Nej, jag måste inte gå på min mans fasters födelsedagskalas!

– Nej! Vi måste inte ordna en julfest i skolan som ingen egentligen vill gå på!

– Nej! Jag tänker inte sätta mig in i penisonssparandeformer och försörja någon överbetald bankman som ändå bara lurar mig!


Till er som står där på gränsen. Vänta inte tills ni får ett raseriutbrott för att någon ber er köpa mjölk. Vänta inte tills allt blir grått och dimmigt och du tappar minnet.

Bort med energitjuvarna! Inte minst människor. Och därefter, skär ner på antalet “måsten”.

Kom ihåg att du behöver ÅTERHÄMTNING -precis som din häst.

Mitt liv har börjat vända så sakteliga. Det har tagit tid, och det har frestat på. Men nu ser jag äntligen ett ljus därborta någonstans.

img_8237

Följ oss gärna på instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer