Att hjälpa någon. Det kostar så lite, betyder så mycket.
Idén till det här blogginlägget fick jag när jag såg min facebook-vän Lena Berggren-Wenderyd lägga ut det här fotot:
Bilden föreställer ponnyn Drömmis med sin nuvarande ryttare Tea och sin tidigare ryttare Fanny, som väntar på att Drömmis ska släppas in på tävlingsbanan.
”Det är inte lätt att släppa ifrån sig en älskad ponny och det är inte lätt att ta över efter någon annan” skriver Lena som är lite rörd över flickornas samarbete. En 13-åring och en 14-åring som inte kände varandra innan.
När jag såg det här fotot hade min dotter Saga precis varit på NM i Oslo och hjälpt Tuva som köpte vår ponny Bonnie Bee.
Saga hjälpte till med förberedelser, knoppade man, promenerade med Bonnie efter terrängen och hjälpte till att spola av henne och kyla.
Det är Tuva i blågult som håller i Bonnie Bee och Saga som står bakom med vattenslang.
Jag kunde tyvärr inte åka med. Saga skaffade själv tågbiljetten till Oslo och hittade själv till hotellet där hon fick sova på en extrasäng i Tuvas och mamma Jessikas hotellrum.
– Kom ihåg att det är deras ponny nu bara, sa jag. Och hjälp till!
På hemvägen fick hon lift med dem.
I fälttävlansvärlden är det vanligt att man hjälps åt. Att någon tar med sig en häst eller ponny i sitt släp eller lastbil, eller att någon får lifta i någon annas bil.
Det är liksom inga konstigheter.
– Visst, vi kan ta med er häst, vi har plats i lastbilen!
– Har ni glömt vatten? Här, ni får lite av oss!
– Är nummerlappen borta? Jamen jag har en extra som ni kan ta!
I våras när min bil havererade i Ängelholm fick jag låna en bil av Niklas Lindbäcks sambo Charlotte. I flera dagar.
Såna är vi i fälttävlan. Det är långa resor och långa dagar på tävlingarna, det är ungefär samma människor överallt och man lär känna varann.
Alla vill vinna, men ingen vill att någon ska krascha eller råka illa ut.
Sen finns det ju undantag förstås. Minnena av fulspelet i ponnylandslaget kring EM förra året kan jag fortfarande inte tänka på utan att bli väldigt ledsen.
Men i det stora hela. I fälttävlan hjälps man åt.
Vi bör också fostra barnen att även om man själv är förhindrad att vara med på en tävling, så ska man inte sitta och sura utan man ska vara med och heja på sitt lag.
14-åriga Minna Bohlin till exempel vars ponny Enter fick kolik precis innan Lag-SM. Hon fick då inte rida.
Minna knölade in sig i någons bil och fick sova nånstans och var med och hejade på sina lagkamrater!
That´s sportsmanship!
Och här kommer jag själv in i bilden, för nu fick Tuva möjlighet att rida Lag-SM med Bonnie Bee.
Bara det att hennes föräldrar var i Spanien!
Alltså ställde jag upp några timmar och skjutsade Bonnie och Tuva till ett ställe där det blev omlastning till lastbil.
Tuva och Bonnie Bee bor bara någon mil ifrån oss, och sen var det ytterligare några mil, så det var ingen större uppoffring.
Sen tog en annan ponnymamma, Liv, över transporten ner till Skåne.
Det finns många fina exempel. Som 20-åriga Joy på västkusten som när hennes kompis pappa oväntat avled hoppade in och red kompisens tävlingshästar så att de höll sig fina under en period då kompisen inte orkade rida.
Man ska hjälpas åt!
Det är brist på samarbete på många håll i ridsporten, och jag tycker vi måste bli bättre på det!
Det är ofta väldigt lätt att hjälpa någon. Och man ska hjälpa för att hjälpa bara. För att man kan.
Aldrig för att få något tillbaka.
