Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

2017 – Ett oväntat EM och huvuden som rullade.

2017 – Ett oväntat EM och huvuden som rullade.

Av Ulrika Okategoriserade 28 Dec 2017

Så länge vi lever får vi nya år att sätta tänderna i, är det inte helt fantastiskt?

Varje nyår tänker jag att nu har vi ett nytt år som vi kan göra precis vad vi vill med!

Det är åtminstone delvis sant.
Vi har alla möjligheter. Men sedan har vi ju alla också tvingande yttre omständigheter som sätter ramar.

Dock hade jag ingen aning om vad 2017 skulle föra med sig.

I motsats till 2015 och 2016 var 2017 ett fantastiskt år
för mig och familjen.

En del bakslag och kallsupar och obehagligheter också, självklart, så är det ju varje år.

Under början av 2017 skrev jag mycket om sexuella övergrepp i hästsporten. Jag hade börjat med det redan i april 2016 och fortsatt under hösten.

Den 10 november 2016 skrev jag det här inlägget om en familj på en ridskola, en berättelse som berörde många.

I januari gjorde jag en artikelserie med Elisabeth Massi Fritz.

Med en viktigt persons hjälp släppte jag den 15 februari nästa bomb, Hur kan det få fortsätta, SvRf?

Det blev jordskred.

Svenska Ridsportförbundet, som hela tiden känt till mannen men inte agerat, tvingades till åtgärder.

Det började hända saker.

Den 23 maj sändes programmet ”Ridtränaren” i “Dold” där jag medverkade.

Ett skickligt arbete med avstamp i mitt blogginlägg, utfört av Uppdrag Gransknings redaktion.

Det sågs av över en halv miljon tittare.

Vårens skriverier vände bokstavligen upp och ner på ridsporten – och på min egen tillvaro.

En flod av uppskattning sköljde in från läsare och jag fick blommor från “Pelles” offer, och föräldrar till dessa.

Mängder av människor skrev och ringde.

Men samtidigt som mycket kärlek kom i massor, kom en konstig kyla från en del andra håll. Från en del i etablissemanget, som inte ville ha sina positioner rubbade, så kan det helt kort sammanfattas.

Det startades också ett par hatdrev mot mig, det ena var utåt sett drivet av en hoppryttare. Tanken var nog att jag skulle bli arg, men det hade ju varit lite korkat, så det blev jag inte.

På höstkanten ringde polisen. “Pelle” hade anmält mig för förtal. Det var en intressant upplevelse att som 51-åring för första gången i livet sitta hos polisen i förhör.

Ett par månader senare blev förundersökningen nedlagd.

Och nu hände miraklet: metoo! Jag var först ut i ridvärlden med min berättelse i det här inlägget.

I förundran och med eufori betraktade jag revolutionen metoo välla fram
som en rasande fors i en uttorkad flodbädd. I bransch efter bransch samlades kvinnorna till uppror.

Huvuden rullade, samtidigt gick det oerhört civiliserat till. En handfull namngivna förövare bland tusentals berättelser kan knappast kalls ”häxjakt”.


Det satt kanske hårt inne, men efer ett tag hade en metoogrupp även för hästsporten bildats: #visparkarbakut.

Helt underbart!

Vid årets början var hela frågan omgärdad av ett skräckslaget hysch-hysch, en väl inrotad tystnadskultur.

Aldrig hade jag kunnat drömma om att det skulle kunna öppnas upp på vid gavel så här!

2017 var verkligen kvinnornas år, upprorets år
. Våra döttrar går ut i livet med en helt annan beredskap mot sexuella övergrepp än vad vi som nu är äldre gjorde!

2017 lärde vi oss att lägga skulden där den hör hemma: på förövarna och brottslingarna, inte på offren.

I övrigt var året som de flesta år: man har jobbat, skottat skit och stått i.

Saga är ju ambitiös som ni vet och tog själv reda på att det fanns en landslagsmönstring på Strömsholm i början av mars. Det vill säga en chans att få visa upp sig och sin häst för landslagsledarna och tala om att man tänker satsa.

“Hallå, jag finns, kolla in mig och min häst!”

Saga gjorde bra ifrån sig och fick ögonen på sig, vilket var hennes plan. De första tävlingarna i Skåne och Östergötland på vårkanten gick utmärkt med placeringar.

Saga hoppades kunna ta sig ända till EM,
men jag sa: det kan ju inte vara rimligt på så här kort tid! Vi hade ju köpt hästen året innan, och den hade inte tävlat på ett par år.

Men Saga menade att om vi la upp planen klokt med mycket återhämtning och hon satte alla kvalen så fanns det en chans.

Och de var alltid felfria i terrängen, och alltid good enough i dressyren och hoppningen.

En liten fågel viskade att det nog inte alls var omöjligt. I maj åkte vi till Polen, där det också blev placering, och EM-kvalet satt.

I juni strax innan midsommar kom Saga och Aldrie trea i en U-25 klass. Då ringde landslagsledaren och sa att Saga var en av de hon ville ha med till EM på Irland.

IRLAND! Härre. Gudh!

Jättekul såklart.
Men vi hade aldrig riktigt trott det.

Enbart planerandet av denna resa var ett halvtidsjobb. Och hur skulle vi ha råd? Det skulle gå på 50 000 räknade vi ut. Minst.

Nu kom det finaste på hela året: mina läsare samlade ihop till resan!

Det var helt overkligt!

Och inte bara det, ni samlade in till en dressyrflickas EM också. Jag vet inte riktigt hur det gick för dem eller hur mycket de fick in, de hörde aldrig av sig.

EM var fantastiskt såklart, Saga fick rida för laget,
och bortsett från en misslyckad dressyr gjorde hon en bra tävling.

Inte anade vi när vi köpte vår fantastiska häst, som då inte gick så mycket och som ansågs lite knepig, att det mindre än ett år senare skulle hänga en EM-rosett på henne!!

Vi fick under året nya kvitton på att elitlivet även är socialt hårt, man ska inte vänta sig så mycket av andra, i grund och botten är alla inblandade konkurrenter, och i skarpt läge blir det tydligt att människor bara är människor.

Sommaren fortsatte med några sista försök att få ett sto dräktigt (det lyckades till slut),

och med SM-brons för Saga och Aldrie på Segersjö.


Ett riktigt bra rid-år för Saga alltså,
men på hösten blev vi tvungna att operera Aldrie i luftstrupen.

Det var dyrt och har tagit tid, men nu är de igång igen
-och satsar självklart på EM igen, nu som Young rider. Puh….

Jag behövde en lugn höst efter den turbulenta våren och den intensiva tävlingssommaren.

Och under hösten återfick jag krafterna på något mer grundläggande plan,
efter 6 år av hög press, inga semestrar alls, omställning i karriären för både mig och mannen, kroniska smärtor i kroppen och elitsatsande dotter.

2017 var i det stora hela ett omvälvande, och mestadels bra år. Många stora saker hände.

Jag fick lysande tillfällen att studera
hur människor, media, enskilda personer och organisationer reagerar i pressade situationer.

Hur etablerad media försökte kapa åt sig äran för vad andra åstadkommit, hur illa en del hanterar besvikelser, men också hur oerhört mycket kärlek och vilja att hjälpa som människor bär på.

På många sätt har ni läsare burit mig genom de tyngre passagerna av det här året.

Under 2018 är mitt enda egentliga mål att vi ska kunna bygga en ridbana här hemma på gården.

Plats har vi, men det kostar, och någon annan i familjen vill elitsatsa, igen.

Sagas dröm är EM, min är bara är platt och grå, och består av grus.

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer