Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Jag stod inte ut. Jag åkte hem till pedofilen.

Jag stod inte ut. Jag åkte hem till pedofilen.

Av Ulrika Okategoriserade, Ponnymamman tycker 24 Apr 2016

Det var en gång en flicka som var tio år. Hon åkte buss till skolan, och på bussen pratade hon ibland med en kille. Han hette John och var 30.

John råkade ofta åka med bussen samtidigt som barnen åkte till och från skolan.

John satt ofta på bussen och pratade med barn.

”John tänker komma och titta när jag tävlar på ridskolan” sa flickan. Mamman tyckte det lät märkligt. Varför skulle han göra det?

Tävlingsdagen kom, och i ögonvrån noterade mamman en ganska ung man som hon inte sett på ridskolan förut. Killen betraktade mamman på håll, men hon var fullt upptagen med ponny och bekanta så hon tog inte någon särskild notis om det.

Efter ritten kom flickan med en klubba i munnen. Mamman visste att de inte sålde klubbor i kafeterian och frågade: var har du fått klubban ifrån?

– Från John! Jag fick jättemånga! sa hon och höll fram en hel påse.

Nu letade mamman igenom hela ridskolan efter John. Men han hade stuckit.

Ni har säkert räknat ut redan vem den här mamman var. Och flickan.

Andra sa att John hade stått och tittat särskilt på Saga under framridningen.

Efter detta informerade jag en annan flickas föräldrar, för John pratade med fler barn på bussen. Vi resonerade. Det är inte brottsligt att prata på bussen eller ge godis till barn, så det fanns inget att polisanmäla. Men en vuxen man hade ändå gått upp tidigt en söndagmorgon och gjort sig ett visst omak för att träffa en 10-årig flicka, utanför bussen. Och gett henne godisklubbor…

Hans agerande var helt enkelt oroväckande. Det fanns två scenarion: antingen var han pedofil, och då borde någon göra klart för honom att han hade ögonen på sig.

Eller så var han inte det, och då vore det bra om någon förklarade att man söker inte upp tioåringar på deras fritidsaktiviteter och står och glor på föräldern på håll, ger barnet godis och avviker.

Jag visste var John bodde. En dag åkte jag dit, beväpnad med inget annat än min vassa tunga.

Jag kunde inte gå och bära på detta! Jag stod inte ut. Jag ville prata med honom och fråga vad han höll på med.

Det var hans mamma som öppnade. Hon var kanske 60 och gav ett välutbildat intryck, artig.

Hon hävdade att John inte var hemma. Jag förklarade för henne att jag tyckte det var konstigt att en vuxen man en tidig söndagmorgon tog sig till en ridskola och gav godis till ett barn utan att hälsa på föräldern och, ja.

Hon förstod det, sa hon.

Jag fick alltså inte träffa John, och dagarna efter var han inte heller hemma. En vecka efter detta försvann John till Sydamerika för en längre tid. Barnen vågade åka buss igen och ingen såg honom väldigt länge.

Jag vill inte att han ska ha varit en pedofil! Och jag VET ju fortfarande inte. Men som situationen var kunde jag inte bara låta det vara, och riskera att ungarna i trakten råkade illa ut.

Nu hörde inte John till ridsporten, men tyvärr är ämnet alltid aktuellt. I senaste numret av Tidningen Ridsport berättas att en man häktats för sexuella övergrepp och våldtäkter på småtjejer på en ridskola. Det tog sex veckor innan han stängdes av från klubben!

Hur hanteras problematiken? Som alltid när sånt här kommer upp uppmanas folk att ta det lugnt och inte dramatisera, ”vara försiktiga” och inte handla i affekt.

Jag tycker det är ganska magstarkt att be föräldrar att dämpa sina känslor. Det är ju fruktansvärda saker med sexuella övergrepp, det är väl klart att folk blir upprörda. Att en aktiv pedofil finns nära ens barn är en förälders värsta mardröm.

Med den inställningen, vem är det man vill skydda?

Är förövaren ett känt namn smusslas han ofta undan till en ny tjänst någon annan stans.

Nå. Om det nu är så att det ofta förekommer sexuella övergrepp inom ridsporten får vi väl ta och göra upp med det någon gång?

Någon menade att vi måste hålla debatten sansad med tanke på den majoriet av män som inte begår övergrepp. Men om vi fortsätter att sopa det under mattan bara för att de flesta inte gör sånt, då får vi nog aldrig bukt med det.

Jag tycker vi ska rikta MER ljus på att det faktiskt är bedrövligt vanligt med sexuella övergrepp i vår sport. Och att de så gott som alltid drabbar barn, eller unga i beroendeställning.

Jag tror vinden har vänt. Jag tror att vi står på randen till en ny tid då vi vågar ”lyfta frågan” som det kallas.

Skånes Ridsportförbund tycks iallafall inte väja för obehaget. Är Svenska Ridsportförbundet beredda att agera mot sexuella trakasserier?” står det i en skrivelse de lämnat in till förbundet nyligen.

Ja, Svenska Ridsportförbundet, är ni det? Är ni redo?

Enligt riksidrottsförbundet är det en avskräckande faktor om det i en förening finns en kris- och handlingsplan. När potentiella förövare inser att det finns en medvetenhet tänker de sig för både en och flera gånger.

Jag tänker att det fungerar ungefär som grannsamverkan i villaområden: om tjuvar ser att det finns en vakenhet så avstår de i större grad.

search-1

Så fram med en handlingsplan på en gång, alla ridkubbar!

Till sist vill jag tipsa om en roman: ”Bränd” av Marianne Wallin. Den handlar om hästflickan Ellen som blir sexuellt utnyttjad av sin tränare.

20160424_110853-1-1-1_resized

Marianne Wallin är utbildad socionom, författare och journalist och är mycket kunnig på ämnet sexuella övergrepp inom idrottsrörelsen. Hon finns tillgänglig som föreläsare.

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer