Stora Enso stallpellets

Kalabalik på seminstationen.

Kalabalik på seminstationen.

Av Ulrika Ponnymamman skojar 01 Jun 2016

Imorse skulle vi till seminstationen, mitt lilla sto och jag. Denize ska nämligen betäckas med en herre vid namn Red Hot Chilli 1285 så fort det är läge.

Hon brunstade senast för ett par dagar sedan, och då ringde jag och beställde tid.

Vi har en trevlig liten seminstation bara 3 kilometer bort på Östertorps gård, Stuteri QBX.

Smidigt för mig, behöver bara titta in där och sen ta hem mitt sto igen.

Den här lilla finisen, hennes son Crescendo, är tillverkad där:

457085_10150740092048052_1291494580_o

Kl.06. klockan ringer. Har sovit uruselt och känner att detta kommer att bli tufft.

06.10 Vi har inte sorterat tvätt på länge. Kanske inte tvättat heller. I mannens strumplåda hittar jag lite skit. Olika färg, olika sorter, men äsch, jag tar två och drar på mig.

06.12. Ut i stallet och ger hästarna sin frukost. Mina ridbyxor har hängt ute och är fuktiga.

06.15 Går in igen och kränger på mig det enda jag hittar, mannens glansiga träningsbyxor. Jag ser helt idiotisk ut i dem med mina stora lår, men tänker att så här dags på dan kommer jag ändå inte träffa på nån. Veterinären och de på seminstationen får klara av en fulchock.

06.30 Har sadlat min märr och ska rida iväg till seminstationen. Så här tidigt får jag inte upp någon familjemedlem som vill lasta häst och följa med.

06.34. Men vaffan, haltar hästen? Hon blev sömstucken häromdagen men det var åtgärdat och jag trodde det var okej nu. Får hoppa av och gå bredvid.

06.45 Går där ful och osminkad i mannens glansiga träningsbyxor och omaka strumpor och känner att ena strumpan vill åka av.

06.50 Ser en välbekant figur borta på vägen. Det är en gammal vän -Fredrik! Ånej, vad är han ute och promenerar nu för! Det här hade jag inte räknat med! bland vill man inte träffa folk.

06.51 Hoppas att Fredrik inte ska känna igen mig, men neeej, han gör det! Vi pratar en stund. Jag skäms sådär som man gör när man inte är till sin fördel.

07.28 Framme två minuter för tidigt, joråsatt!

07.30 De sätter igång en skrittmaskin intill seminstationen och min häst blir galen. Jag menar galen. Hon har aldrig sett en sådan förr. Blodådrorna står ut som daggmaskar under hennes skinn, hon visar rött i näsborrarna, börjar dansa runt och blåser.

– Där vaknade fullblodet, säger jag.

07.36 Jag får ta in henne i en box i väntan på veterinären och hon får en grimma av seminstationens ägare Nina Mattson.

07.52 Veterinären kommer,
inte lika punktlig som jag idag. Hon baxar ut sin stora ultraljudsapparat som kollat alla mina tre hästtilverkningar genom åren.

08.03 Denize har inte lugnat sig utan är helt okontaktbar. Hon är som en elvisp på full speed och vill inte gå in i spiltan.

08.05 Denize går till sist in i spiltan men backar ut flera gånger. Veterinären och personalen flyr åt alla håll. Jag ber dem försöka vara snabbare med dörren bak.

08.08 Vi får äntligen igen dörren om rumpan på henne men hon hoppar upp och ner som en galoppör i en startbox. Veterinären som ändå varit med i uppskattningsvis 40 år blir helt vit i ansiktet.

– Tror du att du kan få henne att stå still, vädjar hon.

08.10 Denize uppskattar inte den gynekologiska
undersökningen och står bara korta stunder still. Men tillräckligt länge för att veterinären ska kunna se att vi är ute för sent. Brunsten är över.

– Håll koll om 14 dagar så gör vi om det då, säger hon.

08.12 Denize backar ut i full fart och är i elvispläge fortfarande. Nu går grimman hon fick låna sönder.

08.13 Vi försöker sadla henne så att jag snabbt kan komma iväg, men hon studsar upp och ner och sadeln, min älskade gamla dressyrsadel, åker i golvet.

08.14. Jag blir upptryckt i väggen och blir jättearg. Det ska man aldrig bli, och jag skäms över både mig själv och min häst.

08.15. Sadeln är på och Nina avlägsnar sig. “Klarar du dig själv”?

Jomen jag är ju van vid min lilla elvisp. Visserligen har hon inte varit så här uppstressad mer än kanske fem – tio gånger på elva år. Så lite chockad var jag faktiskt jag med.

08.18. Jag får med stor möda på tränset på den studsande lilla fuxmärren, ett hackamore tack och lov vilket går lättare.

– Ursäkta oss, säger jag och vi börjar gå.

08.19 De har varit snälla och stängt av den skräckinjagande skrittmaskinen, vi tar tar oss förbi och Denize taktar i ungefär en kilometer innan hon börjar inse att hon inte ska bli uppäten.

08.45 Blödande skavsår. Det är den jävla lilla skitstrumpans fel.

08.50 Vi möter ett trevligt par på vägen. “Är det sadeltillvänjning”? frågar damen.

– Öh, nä… nej det är en äldre häst säger jag, och orkar inte förklara att hon har ont i hoven och jag med.

Och att det är därför vi linkar fram här vid vägkanten tillsammans.

08.53. Jag kommer på att jag lämnade en skithög kvar efter oss på seminstationen. Och en trasig grimma. Ååhh…pinsamma vi är.

08.54 Jag funderar på hur det kommer sig att jag på denna trots allt förträffliga lilla kuse kan rida förbi husbyggen och dagis och skola och trädgårdsbrasor och möta cyklister på vägarna.

Hur det kan komma sig att hon är 120 procent trafiksäker. Hur till och med en tant som jag kan hoppa precis allt på en terrängbana på den här grymma lilla ridhästen.

IMG_6405 (1)


Som alltså nästan river en seminstation på grund av att hon sett en skrittmaskin.

09.05. Slänger ut fuxfan i hagen, sköljer av mig smuts och svett och blod i duschen och går och drar täcket över huvudet för en tupplur.

Nästa gång ska jag vara bergsäker på att hon är brunstig när vi går dit.

Jag ska vaka som en hök på minsta tecken, och när jag ser nåt ska jag kasta mig på telefonen.

Och innan jag går får jag nog ringa och påminna om att skrittmaskinen gärna får stå still när vi kommer.

För allas vår säkerhets skull.

Dela inlägget!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInPin on PinterestEmail this to someone

Kommentarer