– Förlåt mamma! Ett kvällsdrama.
Så här kan det vara hemma hos oss.
Kl 17 skulle Saga och jag vara i ett ridhus 3 kilometer bort för en gemensam träning för vår dressyrtränare Ulrica Jonsson.
De hade sagt att det var isigt i backen och därmed ingen bra idé att åka ner med transport. Men vi brukar för det mesta rida dit, så det var vad vi tänkte göra.
Det var visserligen storm, men sånt brukar vi inte bry oss om.
16.00 skickade jag sms till Saga: kom ut nu, vi måste gå om en halvtimme!
Tjugo minuter senare kom hon ut i stallet.
Min häst var redan sadlad. När jag insåg att vi bara hade en kvart på oss att ta oss till ridhuset sa jag att jag går inte med.
Det skulle blir för stressigt, och eftersom det 1. var storm 2. mörkt 3. den tid på dygnet som det är som mest bilar, bussar och folk på asfaltsvägen som vi i långa stycken tvingas befinna oss på hade jag ingen lust bara.
Så jag sa nej helt enkelt nej.
Det är sådär halvkul att hänga på en tonårig fälttävlansryttare som ska tillryggalägga 3 kilometer på nolltid!
Been there, done that… survived, bot don´t love it.
Speciellt hade jag ingen lust att hoppa det stora diket och galoppera på ett ställe som vi brukar gena över när vi har lite bråttom.
Inte nu, när det är så vidrigt blött igen.
Stort drama. Saga blev jättesur. Jag med. Hårda ord åt båda håll.
Saga stormade iväg.
-Jag vill faktiskt inte ramla av om jag ska rida lektion! skrek jag efter henne.
Sedan tog jag min unga fux och red iväg åt motsatt håll.
Lite småjobbigt var det när takplast från ett bygge skallrade och smällde och allting rörde sig i stormen, lite jobbigt när en plastsäck kom farande som ett spöke.
Gjorde försök till dressyrövningar i kolmörkret på min grannes bana, med lite månsken som glimtvis gjorde omvärlden synlig. Allting levde och rörde sig.
Hemåt så. Den lille fuxen tycker om att bli låtsas-rädd. Jag vet att det är hittepå, för han gör det alltid på samma ställen.
Till exempel vid en kurva upp mot oss, där kan man låtsas bli rädd för brevlådor eller en hundpromenerare eller saker som legat i gräset i 100 år. Och försöka skena iväg lite.
Jag riktigt känner hur han går och tänker ut bus flera meter innan. Med sin mandarinstora hjärna.
Eftersom min hjärna borde vara grapefruktstor åtminstone har den kommit på att om man gör öppna eller skänkelvikning längs vägkanten så klarar han inte av att samtidigt tänka ut bus.
Alltså gör vi alltid öppna eller skänkelvikning på bus-ställena nu.
Saga kom hem, jag kände mig fortfarande lite sur.
Men undrens tid är inte förbi.
– Mamma, jag måste be om ursäkt! Karma hit me on the head!
Där stod hon och flinade, med lera och grässtrån på hjälmen.
Hon hade ramlat av! När hon hoppade det där stora diket.
Vårt -när-vi-måste-gasa-på-dike med genvägen.
Mm, så någon magkänsla har man ändå!
Vis av ålder och erfarenhet.
Dressyrlektionen hade gått väldigt bra iallafall.
Följ mig gärna på Instagram: Ponnymammans